Jag anser inte att Mona Sahlin borde få en ny chans att bli partiledare. Varför? Brita Svensson sammanfattar det hela mycket bra:

Mona Sahlin avslöjade, i förbigående, att hon haft svart dagmamma. Det var inte något som fällde en minister på den tiden (1990). Inte heller att hon struntade i att betala tv-licensen (1993). […] avslöjade Expressen att Sahlin, som då var vice statsminister, tagit ut tusentals kronor i kontanter på sitt betalkort som hon hade i tjänsten för att betala arbetsresor och andra omkostnader. Hon hade också köpt kläder och hyrt bil privat och använt kortet på semestern för tiotusentals kronor. När hon krävdes på pengarna struntade hon i att betala, ofta i månader. Inte förrän Expressen skrev om dessa otillåtna ”lån” av skattebetalarnas pengar slutade Mona Sahlin att missbruka sitt kort. Det kom också fram att familjen Sahlins ständiga P-böter ofta gick till kronofogden. Och att de aldrig betalade dagisavgifterna i tid. […] när hon förklarat sitt kortmissbruk med att ”jag tog ut ett förskott på lönen, och det kan väl de flesta göra”. […]Mona Sahlin hade tagit hjälp av kungens svåger Tord Magnuson och flugit med familjen till Mauritius, som på den tiden kallades ”ett av världens dyraste turistmål”. Kostnaden för att ha med en assistent och två livvakter på flyget och det femstjärniga lyxhotellet stod skattebetalarna för.

Det skulle kännas som en sann dubbelmoral att låta henne bli partiledare, och potentiell statsminister. Det skulle vara ett rent idiotiskt tilltag. För oavsett så kan man inte påstå att endast tio år är en tillräcklig inkubationstid för allt detta.

Andra bloggar om: Mona Sahlin, skandaler, inkubation, Britta Svensson