Fast mark. En tunn strimma av hopp.
Ändå.

Spenderade eftermiddagen med att läsa HP5. 120 sidor högläsning med sonen bredvid.

Jag hatar mig när mörkret faller. När allt blir svärta. För då slår jag mot dem som närmar sig. De som älskar och som jag älskar. Det är ondska – att inte kunna ta emot. Alls. De enda jag låter komma nära är son och dotter.

Jag överlevde igen. Det blev ingen bro, ingen kula i huvudet, ingen kniv som skar upp handlederna från armveck och ner.

Det blir mer och mer sällan. Det blir lättare att hantera. Men det gör lika förbannat jävla ont. Nu också. Och att se de älskade vännernas ledsnad.

Jag är inte van att någon bryr sig. Eller snarare: jag är inte van vid omsorg om mig.

Förlåt.

Andra bloggar om: förlåt, människor som bryr sig