Tank

Idag är en sån där jävligt dålig dag. Det kryper under huden, jag har ont i huvudet och hela batteriet av det, som jag numera inser att jag får leva med, är där – de fysiska och psykiska sensationer som utbrändheten lämnat kvar. Det är skrämmande att inse hur mycket som gått sönder fysiskt på grund av att man jagat på sig själv allt för mycket under många år.

HS har fått nån sorts städnoja, och självklart blir det till den vanliga martyrdiskussionen eftersom jag inte på samma sätt studsar upp och röjer.

Min plan idag är att byta till vinterdäck på Renaulten. Däremot tänker jag vänta med Opeln eftersom den har säsongsnya sommardäck och mest körs i stan (bakvänt – den lilla bilen körs på landsväg och den stora körs i stan…). Antar att jag lär byta på Opeln innan vi åker ner till Västerås i slutet av veckan.

Men jag har tid – nästa vecka är det höstlov och jag har tagit semester. Igår, när jag var till Maxi, tog jag det sådär lugnt som jag bara kan när jag vet att jag har semester.

Samtidigt är jag rätt sugen på att jobba – så mycket inspiration från kursen som jag vill operationalisera.

Sen är det ju november. Som tbfkaem skriver: november suger. Den här november är också en sån där november där tiden liksom sätter ett jack i livet. För fem år sedan blev jag sjukskriven. Fem år sedan Terrorprinsessan föddes. Det är snart så att det är längre tid jag inte jobbat som präst än tid som jag jobbat som präst.

Det börjar bli dags att avsäga mig ämbetet. Samtidigt är det något som djupt i mig håller emot. Jag förstår det inte. Jag vet inte vad det är. Inget av allt det som jag förut höll som viktigt känns längre, inget i tron. Jag saknar det inte. Samtidigt så är det något som försöker att få mig att inte avsäga mig mitt ämbete.

Det jag vet är att jag älskar att jobba med reklam, jag är en kreativ planner. Helt enkelt. Jag är jävligt duktig på mitt jobb. Helt enkelt. Och jag kommer att hålla på med det resten av livet. Det vet jag.

Så vad är det som hindrar mig att släppa det andra?

Andra bloggar om: , , , ,