Jag är förvånad att så många är förvånade

En av de märkligaste fenomen som visat sig i Sverige efter valet är den lätt stressade upptäckten att Sverige faktiskt inte är en egen liten isolerad ö i världen. Den nyvakna insikten att vi numera har ett parti som är främlingsfientligt och får ihop 190 mandat runtom i Sveriges kommuner. Plötsligt är det ett faktum: Sverigedemokraterna har fått makt. Det var bara en tidsfråga. Men media och många politiker har uppenbarligen använt sig av strutsmetodiken när det gäller främlingsfientliga strömningar.

Jag är inte speciellt förvånad, även om det är sorgligt och i en utopisk värld skulle det inte finnas. Men varför skulle svensk politik vara något helt annorlunda än norsk eller dansk? Eller italiensk där den tidigare statsministern knappast var mer trakterad av invandring än de svenska dönickarna. Och har alla glömt Le Pen? Eller Pim Fortuyn? För att inte tala om Österrikes Jörg Haider. Och senast veckan innan valet så vann ett nynazistiskt parti ett antal mandat i tyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern.

Visst kan man, som ledaren i gårdagens DN, mena att Sverige endast svenska valrörelser har, och att det finns nationella skillnader. Men skillnaderna blir mindre och mindre. Att se politiken som skild från samhällets övriga internationalisering och globalisering tror jag är mycket farligare än det faktum att främlingsfientliga grupper faktiskt finns.

Samtidigt är det just globaliseringen av våra värderingar som kan bli räddningen. Sverigedemokrater, neonassar och andra nationalistiskt lagda kan bekämpas genom att globalisera och internationalisera. De är isolationistiska per definition. De simmar runt i en gegga av pseudokulturism och sunkiga konsekvensanalyser. Genom att fortsatt kämpa för demokrati och ett öppet samhälle. När jag jobbar med varumärkesstrategier gör vi [[SWOT]]-analyser som innebär att vi listar styrkor, svagheter, möjligheter och hot för varumärket respektive företaget. Men i alla analyser jag gjort kan jag också vända såväl svagheter men framförallt hot till dess motsatser. Det handlar om att s a s “lägga upp skiten på bordet”.

Rent praktiskt tar den nya världsordningen, där gränser inte längre stänger in ekonomier eller konsumenter, en gigantisk utmaning för den som har isolationism och kulturkonservatism som intresse. En sån politik måhända är appellerande i en övergångsfas, som vi just nu befinner oss i, men är i längden kontraproduktiv mot sig själv.

Men istället för att fortsätta att stoppa huvudet i sanden är det vettigare att helt enkelt nu utmana de sk “demokraterna” inom de nya partierna. Jaga deras förslag med blåslampa, lägg upp allt på bordet och visa på inkonsekvenserna. Precis som vi bör göra med alla politiker.