Det finns säkert mycket att säga om den sk ”skandalen” i samband med att Sjöberg, Nylander och Lövgren plockades upp misstänkta för narkotikabrott. Några menar att namnpubliceringen är fel oavsett vem personen är. Andra menar att det inte är det – utan att all namnpublicering måste ses i kontexten – och alltid bedömas individuellt.
Martin Jönsson skriver rätt bra i det senare fallet: Mer oetiskt att inte namnpublicera. Hans argument är:
- I en så pass liten grupp som friidrotts-Sverige är så är frånvaro av namn ibland mer skadlig än att publicera dem. Fler blir misstänkta i allmänhetens ögon.
- Det faktum att Sven Nylander jobbar inom stiftelsen Ren Idrott och samtidigt blir misstänkt för narkotikabrott är onekligen en viktig information. Att utelämna den vore att inte ta sitt mediala ansvar.
I det här fallet handlar det om en ytterligare sak:
Personer som själva utnyttjar media och sitt kändisskap för egen vinning kan knappast mena att de i negativa situationer ska ha samma anonymitet som ”icke-kändisar”1. Media har inget krav som domstolarna, att se alla som oskyldiga innan motsatsen är bevisad.
Sen kan man diskutera om inte Sjöberg gör det vettigaste – att erkänna och be om ursäkt. Nylanders märkliga förklaring att han skulle fått i sig knark utan att vara medveten om det är minst sagt roande. Lövgrens tystnad är en PR-katastrof.
Läs också Redaktörns inlägg: Därför ska Patrik, Patrik och Sven inte vara anonyma
Andra bloggar om: Patrik Sjöberg, Lövgren, Sven Nylander, kokain, skandal, media, namnpubliceringar
- Det handlar inte bara om detta utan Linda Rosing har gjort det till en skön konst att gnälla när hon får negativ media [↩]