Det har varit en bra vecka – trots att vi längtat efter ätteläggen. En bra vecka för oss. På nåt sätt hittat det där som man trott för evigt var borta. Närheten, möjligheten att ha kul tillsammans. Vi har jobbat och målat och så men ändå – tid och plats för oss två. Visserligen är det stor chans att vi faller tillbaka i det gamla nu när allt blir mer ”som vanligt”. Får försöka att hålla kvar känslan – att bakom våra ”vuxna” roller finns vi två kvar1.
Och trots allt – idag när ätteläggen återvänder till Borlänge efter en vecka i Västerås så är det ju faktiskt det som är livet. De där två vackra barnen som är våra. Solstickan med sin underfundiga humor, Terrorprinsessan med sin dramatik. Deras blå blå ögon (ok – TPs blir svarta när hon är sur…) och deras kramar och kärlek.
HS frågade mig om jag tyckte det var jobbigt att bli gammal. Nej, inte speciellt. Så länge som jag får upptäcka nya saker och inte tvingas att vara vuxen i tycke och smak. För gammal är åren – min hjärna är över hela spannet och mitt hjärta. För mig är det inte positivt när någon säger ”jag känner mig som tjugofem”. Jag vill inte känna mig som en specificerad ålder – jag vill kunna känna mig som fem, sexton, tjugofem, trettisex, fyrtiofem, sextioåtta. Samtidigt.
Min första semesterdag har inneburit bra saker. Och regn. Lite sol. Och nu kommer de snart hem.
Andra bloggar om: kärlek, barnen, insikter, ålder, gammal, semester
- Läs också Dustboys blogg Graceland and beyond [↩]