Markus Andersson har fått för sig saker och skriver följande i kommentarerna till min postning Invecklade invektiv.

Jag har inte invecklat mig i någonting, bara sagt precis vad jag vill säga.
På det sätt du antyder och associerar kan man ju förstås jaga vem som helst till världens ende.
Att sådana som du inte skäms är för mig en stor olöslig gåta.

Och sen fortsätter han – och nu ska ”vi” dras inför rätta:

Vad debatten handlade om tyckte jag var ointressent och jag såg ingen anledning i att diskutera den frågan.
Vad jag var ute efter var att berätta att jag inte tänker finna mig i förtal.
Tycka illa om mina tavlor är som sagt helt okey men att tillskriva mig parti politisk tillhörighet som jag aldrig uttalat är ett brott, särskilt som epitetet nationalsocialist är det mest stigmatiserande som finns i vår tid.
Det var detta jag ville klargöra – vad små missunsamma avundsjuka människor som du tänker och tycker i övrigt bryr jag mig inte om, men förtalar du, ni mig tvekar jag inte att ställa er inför rätta.

Tja. Vad ska man säga? Själv har jag mest intresserat mig för varumärket. Men av någon anledning så har jag nu kallat konstnären för nationalsocialist – vilket jag inte gjort. Konstiga människor.

Andra bloggar om: nationalsocialism, förtal, Markus Andersson, Lassbo-affären, kommentarer

Uppdatering: Jag har gått igenom allt jag skrivit i det här och fattar inte riktigt hur Markus kan få det till att jag skulle förtalat honom? Jag har påpekat att han är ifrågasatt och att det i vissa av hans ordval fanns sätt att argumentera som jag upplevde som nära det sätt som olika nationalistiska utkantsgrupper väljer att argumentera. Det gör honom inte till nationalsocialist, och det innebär inte att jag sagt att han skulle vara det – det är endast en reflektion och en mer förvåning över varför man väljer ett sånt angreppssätt och ett sådant språk när man inte vill bli sammankopplad med sådana rörelser. Jag försöker idogt fatta hur han fått det till att hota mig med stämning för förtal. Men jag har misslyckats. Visst – vill man tolka saker utan logik och stringens så kan man säkert det men jag har försökt att hålla mig till fakta. Och intresserat mig för varför man väljer att riska sitt personliga varumärke på grund av stolthet.

Fr a är det också märkligt att ex.vis Markus Andersson inte låter diskursen dö ut och istället börjar att hota med förtalsanmälningar lite hur som helst (eller så är det bara mig han valt att ge sig på). Det finns tillfällen där man ska låta saker vara – media (i vilket bloggar är en del) tröttnar till slut. Själv tycker jag det hela är över – Karolina väljer att löpa linan ut och för min del ska hon ha cred för det – det är modigt (om än rent pr-mässigt dumdristigt). Varför då konstnären väljer att förklara att han dels ansett diskussionen vara ointressant och samtidigt försöka påskina att jag skulle kallat honom saker i den diskussion som jag försökt att hålla till ämnet. För min del har hans eventuella politiska åsikter varit ointressanta. Hela han har varit ointressant och hans konst har jag ingen åsikt om heller.

Äh. Idiotiskt helt enkelt. Dags att sova.

Andra bloggar om: förtal, försvar, Markus Andersson, diskussion, Lassbo