På väg hem han jag tänka. De håller på att renovera ena sidan av vägen – den här nya tvåfiliga vägen mellan Falun och Borlänge behöver renoveras. Den invigdes i november 2005.

I vilket fall. Man kan inte köra i sin egen takt utan följer dem framför. Det får tankarna att vandra iväg på egen hand. Idag slog det mig igen att det inte är någon dröm – jag behöver aldrig gå tillbaka till mitt förra jobb. Det kanske låter som en konstig tanke men eftersom jag dels är rätt trött och en kollega gått hem pga av stressymptom så tänkte jag tillbaka. Och insåg att jag faktiskt inte någonsin, om jag inte vill, behöver rodda en gudstjänst igen.

Samtidigt, insåg jag, innebär det också att jag måste slåss mot meningslösheten. Den kalla känslan kom åter, fr a då jag insåg att det skulle vara diskussioner om målning när jag kom hem. Och jag tänkte på alla år – med henne, med oss. Och att ständigt åka till jobbet, åka från jobbet, hem och inte känna sig hemma.

Jag lät inte känslan övermanna mig. Jag lät den finnas där men inte att den fick ta över. Jag har blivit bättre på att hantera mina demoner.

(och det var lugnt när jag kom hem. HS målartvättade men jag slapp. Jag la mig och lyssnade på diverse döds- och doommetal och somnade djupt till Solstickan väckte mig för att läsa lite HP)