Imorgon fyller jag 36. Rätt skrämmande att tänka sig in i. Jag känner mig inte som 36. Jag har svårt att förlika mig med tanken att jag snart är fyrtio. Inte så att jag har en ålderskris på gång – mer att jag har svårt att känna mig som så gammal. Liksom. Och imorgon är nog första födelsedagen jag vaknar upp till alldeles ensam. Familjen valde att stanna kvar ett dygn till.

Pratade med faderskapet, nyss hemkommen från Paris. Resan hade varit bra: hängning av utställningen tog sju timmar, vernissagen var över förväntan och han hade sålt nog för att resan skulle gå jämt upp. Sen skrattade jag för mig själv om att han verkat glömma bort att hans enda son fyller år imorgon. Å andra sidan förväntar jag mig inte så mycket längre. Det finns ingen anledning att gå omkring och bittra sig över personer som är över sjuttio.

Min influensa börjar att släppa greppet till slut. Jag har nog inte varit så här sjuk på flera år. Halsbrännan har varit för jävlig rent ut sagt – som om någon dragit glödgad taggtråd genom halsen. Och feber har jag haft, även om jag inte kunnat mätt den då HS norpat med sig termometern.

Målet att vara hemma över påsk var att hinna jobba undan. Det har ju skitit sig rejält. Samtidigt – jag kan inte göra mer än så här så varför oroa sig? Det jag måste göra är att åka till Teknikmagasinet och köpa en Newtons pendel som vi ska använda för att illustrera varför det är så viktigt att släppa rätt boll på rätt ställe i just detta projekt.