Två löjligt bra filmer idag. Som jag sett ett antal gånger. Jag hoppade mellan ”Meet Joe Black” (MJB) och ”Breakfast Club” (BC). MJB är fascinerande i sin totala filosofiska läggning – vad som sker när evighet och timlighet faller samman. Brad Pitt är lysande i filmen – som Döden med total hybris men också som ett barn som ser världen för första gången. Och vill ha med sig allt tillbaka. BC vet jag inte hur många gånger jag sett – och jag minns när jag såg den första gången, tror det var runt 1987. Jag gick med långrock och sjalar runt skorna efter det. Senare har jag sett den och sett ”mina ungar” i den. Idag såg jag mig själv igen – än en gång i Judd Nelsons figur. Den är stark. Den handlar så jäkla mycket om livet, oavsett om det är livet som ung eller som idag – 35 år och gift. John Houstons film, den bästa med ”the brat pack”, håller ännu. Att passa in men också att ha modet att möta sig själv – och våga tycka om den man är. Lyssna.

Andra bloggar om: film, Breakfast Club