Ett vardagsspel

En het kopp African Roibos, torktumlaren lite hemtrevligt brummande i tvättstugan (eller tvätt-krypin – gå in backa ut. Iofs kan man göra tvärtom men det blir oerhört svårt att sätta igång maskinerna bakom ryggen) och det lyxiga ljudet av min Acers väldämpade tangentbord.

Jag skickade brevet till mina tio arbetskamrater.

Fick svar från La Bossa Nova. Det var positivt och varmt. Konstigt vore annars. Vi är ett team.

Jag är en arbetsgivares dröm för övrigt. Idag har jag skrivit två artiklar. Trots att jag är förkyld och tar ut annan övertid. Jag vet – ingen behöver säga något. Men ni förstår vad jag menar med att vara diagnosticerad arbetsnarkoman.

Sen såg jag “Örnen” för första gången. Väääääldigt likt “Kommissionen” men utan den här extra touchen av anglofixering som jag gillar. Innan det tittade jag på “Äntligen Hemma” och det var ju lika kul som att se på färg som torkar… vilket var just vad man fick se.

Jag såg också slutet på Debatt – där diverse personer debatterade den friande domen mot “bakterien” Green (som en av debattörerna valde att likna honom med). En debatt som stärkte min bild av hur diskursens topografi ser ut:

  • I övrigt rätt liberala kristna anser att det finns gränser för yttrandefriheten. Denna åsikt har även andra som inte uttalat står för en frihetlig liberalism oavsett tro.
  • Journalister tenderar att se domen som en vinst för yttrandefriheten i stort och att det innebär mindre risk att faktiskt låta stollar som Green säga vad de tycker än att inskränka friheten.
  • Sen är det Greens fanclub och diverse ljusskygga element på yttersta höger och yttersta vänsterkanten som applåderar det hela eftersom de antingen anser att han har rätt eller ser det som en möjlighet att propagera för hat mot såväl hbt-personer, som judar och muslimer och alla andra som de av någon anledning inte gillar.

Själv vidhåller jag att det finns stora problem med domen men att inskränkningar av grundlagsskyddade friheter aldrig är bra, oavsett hur goda intentionerna är. På lång sikt kan man aldrig se konsekvenserna av att döma Åke Green. Att han fördöms av alla utom hans närmaste hang-arounds räcker gott.

Resten av familjen har jag inte sett sedan jag slog upp mina gröna efter en tupplur. De gick och la sig halv åtta. Terrorprinsessan har fått hög feber (39,5) och HS har varit hos läkaren och sedan direkt till sina kollegor i Falun. Hon ska gå upp på halvtid nu, vilket rent faktiskt innebär endast 30 % mindre än hon jobbade tidigare.

Sitter och väntar ivrigt på att Mozilla äntligen ska släppa en skarp version av Firefox 1.5 – enligt Infoworld “i eftermiddag” (dvs eftermiddag amerikansk tid). 1.0.7 har varit lite buggig senaste tiden, säkert någon av de extensions som jag använder. Det tråkiga är att det brukar ta några veckor innan programmerarna runt om i världen kommit ikapp med uppdateringarna av livsnödvändiga extensions som Make link, Post del.icio.us, Bloglines och Tab Mix. Samtidigt vore det oerhört skönt att slippa de underliga självstängningar som programmet börjat med på senare tid.

Dagen har också inneburit ett stort antal påringningar från El Steffe för att försöka få någon ordning på hans uppkoppling, och på hans ouppdaterade XP och av spyware välfyllda burk. Jag hjälper gärna till men ibland är det svårt att gå så sakta fram som behövs. Och svårt för honom att lyssna.

Imorgon skulle jag egentligen åkt ner till Stockholm och varit med på Aheaddalarnas företagsevent på Mondo. Fast det kan vara lika skönt att slippa. Sedan några år har jag vissa problem med större folksamlingar. Jag kan klara det alldeles utmärkt men det kan också innebära att flyktadrenalinet stiger.

Så istället för att mingla omkring i kostym blir det sunkjeans, t-shirt och en massa tecknat på TV. Antar att jag får se Barbie tio gånger, Sonic ett par och förhoppningsvis kan jag få Terrorprinsessan att se “Hajar som hajar” eftersom jag inte sett hela.