Sex kronor

Total öken. Jag är kvar hemma. Ont i halsen, feber och allmänt slutkörd. PL ringer och frågar hur vi ska göra med de texter som ska vara klara imorgon (eller egentligen idag). Stressar mig ännu mer. Jag påpekade att jag måste sätta mig själv i första rum – för allas skull. Jag har ingen lust att behöva starta en tredje karriär efter ytterligare en lång sjukskrivning.

HS gick imorse genom räkningarna och gick igång på min mobilräkning: 649 spänn varav hälften är fasta kostnader. Herregud liksom. Vi talar om de fantastiskt höga siffrorna: Ringda inom Sverige – 71,86; SMS – 71,92; MMS – 9,28; Till andra mobila nät – 16,80; Min Familj – 13,23 och Online-trafik – 5,69. Samtalsavgifter på summa summarum 188,78 kr. Och gissa vad hon gick igång mest på? Online-trafiken… Sex kronor. Att hon tar bilen ner på stan kostar tio gånger så mycket. Per dag.
(Att jag inte förstår hur Telia får ihop 500 sms för 100 kr med att ta ut 160 kr för tjänsten är en annan sak.)

Och de vanliga “du-är-dum-i-huvudet-och-har-tur-som-har-mig”-påminnelserna.
“Har du ringt jobbet?”
“Kan du göra det-eller-det?”
“Vad ska vi äta till lunch?”

Helvete – klockan är halv nio på måndagmorgon, jag har feber och kämpar mot att inte falla ner i hålet! Lägg ner!!

Ja, jag vet att hon är trött. Jag vet att natten var bökig med en dotter som var orolig. Jag vet – eftersom jag också låg i samma säng. Det är fan så illa att jag lärt mig att sova sittande på snedden, liksom lutande ut från sängen.

Måste betala alla räkningar innan hon återvänder hem, annars blir det ett jävla liv. Det här funkar inte. Så är det. Måste ringa läkaren också – snart slut på medicin. Bäst att bunkra upp – lär få höja dosen framöver för att överleva.

Blä för såna här dagar. Blä för det här livet.