Jag måste gå nu

Under täcket. Idag är en sån dag. Jag skulle helst ligga under täcket och gömma mig för resten av världen. Solen hånskrattar från en klarblå himmel. Jag måste ge mig ut och bygga klart loftet, flytta upp alla jävla lådor, vaggan, provdockor, cases och snowracers så att bilen går in.

M å s t e. Ett ord jag lovade mig själv att förbanna, fördöma och utrangera från min vokabulär. Det gick inte så bra.

Jag mår illa av den gråt som aldrig kommer fram. Tårar som aldrig får rinna och svalka en överhettad själ. Kroppen är fylld av oroliga bubblor av ångest, som kolsyra i varje åder. Jag vet inte varför. Mer än att meningslösheten i allt knackar på.

Gårdagen bestod i utflykt med familj och svärföräldrar. Och provköra svärmors nya C3. Först till Falun och visning av byrån för svärisarna, lite shopping på designgatan (Kärringen Mot Strömmen och Kuckelikana). Sedan lång färd mot Torsång, under vilken jag höll på att somna när jag körde och det var bara försynen, turen eller min egen omedvetna livskraft som förhindrade att vi tog diket. Fika på Torsångs café och prat med Sara som tagit över det från mor och far sin. Svärmor och Sara har jobbat ihop förut. Jag släppte av HS och Terrorprinsessan hemmavid och åkte vidare till Jet och ICA Maxi. När jag kom hem med tacoskal och annat för kvällen visade det sig att svärföräldrarna skulle stanna på mat och jag fick åka och komplettera på Konsum.

Sagan om ringen på fyran. Jag har sett den tre gånger. Den är vacker – den är värd att se flera gånger för att se de vackra avsnitten. Jag drack två GT. När HS varit uppe hos Solstickan en sväng kom hon ner och med sin normala aversionsfyllda röst:
“Och du dricker bara sprit.”
Kan nån förklara för mig varför jag stannar kvar? Varför är jag så jävla dumenvis? Allt jag gör är fel och gör jag ingenting är det också fel. Och på grund av det förlorar jag så många vackra saker, så många vackra människor som försvinner.

Nej, jag hatar henne inte. Jag hatar mig själv. Och det är jag så van vid att det är någon sorts livsgnista i sig själv. En sorts surrealistisk negativ livskraft i det konstanta självhatet. Det som skrämmer mig är att det ska smitta av sig på mina barn – att de ska ärva min självdestruktivitet.

Jag gräver igen. En grav åt mig själv. Djupare och längre in i jordens mitt. Jag rör mig åter i utkanterna av mitt Wasteland, där jag kan vara ensam utan att beröras av ondska i människoform. Människor – jag tycker inte om människor.

Och nu är min tid över. HS kommer in och ger det onda ögat, inlindat i “snällfluff”. Jag måste gå nu.