Nattmangling

Fan.

Klockan blev sådär mycket igen. Och jag har inte gjort en enda Visio-ritning som jag tänkt.

Ajaa, blir hårdare imorgon. Måndag. Jobb. Jennys kommentar gnager – “men avsäg dig ämbetet då”. Varför gör jag det inte? Jag vet inte.

Min högra hand är svullen. Jag har ingen aning om varför. Det är konstiga saker som händer. Idag var plötsligt gamla HS tillbaka – dissade min viktnedgång. När jag påpekade att andra sagt att de såg att jag gått ner var hennes svar: “Det beror bara på de svarta jeansen.” Tack för det.

Jag dissar aldrig någon för deras utseende. Jag försöker se det vackra hos alla. Jag behöver inte bli påpekad att jag fortfarande har närmare femton kilo att gå ner – men med den takt jag tagit tio kilo den senaste månaden borde jag vara pinnsmal till jul.

Men varför skiljer jag mig inte? Bra fråga. Antagligen beror det på att vi varit ihop i sjutton år nästa vecka. Mer än halva HS liv. Och att det kräver så mycket energi att bryta upp just nu – något som ingen av oss har. Eller så handlar det om kärlek – även om ingen av oss visat något sådant på väldigt länge. Eller ens om vi känt något.

Och vi har två barn. Som skilsmässobarn själv knyter det sig i magen att tänka på vad jag med berått mod (eller berådd dumhet) skulle utsätta dem för. Att någon slår sönder deras tillvaro, den som de är vana vid. Själv får jag ångest av att inte få träffa dem varje dag.

Det är för jobbigt att tänka på det. Men jag säger som Fretardo: jag vill hångla. Nu.