Shit pomfritt. Idag har jag inte suttit på min plats många minuter… möten möten möten.

Och många råa skratt över Jens Runnbergs recension av Patrik Anderssons ego-bok. Patrik Andersson kommer ni kanske ihåg från Angelas kräkningar på De Missuppfattade. Nu har karln släppt en bok och recensionen i dagens FK är inte bara en recension – det är ett ljuvligt lustmord. Det bästa jag läst sedan Fredrik Strage var på Rammstein.

Bara några citat ur lustmordet:

[–]Boken är frustrerande att läsa. Han kan inta vilka ståndpunkter som helst för att några sidor senare leverera rakt motsatt hållning.[…]Egocentrism behöver inte vara någon dålig egenskap för en krönikör, men den behöver balanseras med en iakttagelseförmåga och en självdistans som Anderssons debutbok saknar. Bokens förläggare har varit för släpphänt.[…]Tjenare. Han hyllar kärnfamiljen och anser att ”äktenskapet borde vara heligt” och kritiserar dem som talar om att de har ”frivecka” från sina barn. Senare konstaterar han att han behöver friheten i särboskapet med sin hustru och att han tack vare den kan spela Eldkvarn i cd:n och slippa den Lasse Berghagen som hustrun föredrar.[…]Språket i boken påminner om en blandning mellan managementtugg och den enklaste sortens sportjournalistsvenska. […]Vad är då den anderssonska meningen med livet? Jo, på den näst sista sidan kommer det man som läsare väntat på (och fruktat): ”Meningen med livet är att sluta lura sig själv”. Jaha. Oj.

Värre slakt har inte skett sedan Brage åkte ur…