Retaliate with love

Först ett citat från Mandela:

I am not a saint, unless you think of a saint as a sinner who keeps on trying.

Jag postade en gigantisk postning om Google+ igår – hade fokuserat i flera timmar bara på den för att få den klar.

Just när den gått iväg såg jag hur mitt Twitterflöde exploderade av förfärade utrop om en bomb i centrala Oslo. Jag började följa #oslobomb och #osloexpl. Efter ett par timmar – när man började greppa att någon gone berzerk mot den norska demokratins hjärna så kommer nyheten om att skott avlossas på Utöya där mer än femhundra unga politiska aktiva är på ett läger. #utoya blir en fruktansvärd men värdefull hashtag att följa för att få något sorts grepp om det ogreppbara: att någon faktiskt kan med berått mod välja att avrätta 12-16-åringar.

Det gick inte att sluta att följa flödet. Det var som den 9/11 igen, eller Palmemordet, eller Mumbaiattackerna för flera år sen. Barnen frågade, jag följde nyhetssändningar, twitterflödet (där jag måste ge fr a @baskrud jävligt mycket credd för bra rapportering) och alla kanaler jag kunde. Senare lär jag göra en analys av hur medierna lyckades med det men just nu är det andra saker som jag känner för att skriva.

We will retaliate with more democracy

Men mitt i allt reser sig faktiskt en gigant. Jens Stoltenberg väljer att inte ducka, han väljer att inte falla in i ett gammaltestamentligt raseri, vilket inte vore svårförståeligt i den värld vi lever. Han förklarar att de som attackerat Norge har attackerat demokratin, attackerat de värden som alla står för.

No one is going to bomb us into silence.
No one is going to shoot us into silence.
No one is ever going to frighten us away from being Norway.

Samtidigt läser jag i tidningen att Nelson Mandela fyller 93 år. För mig är Mandela en av de starkaste symbolerna för både min ungdom, mina grundläggande åsikter om rätten att vara fri och att allt måste försonas.

For to be free is not merely to cast off one’s chains, but to live in a way that respects and enhances the freedom of others.

En av de saker jag saknar med att inte tro är försoningsläran: den handlar i grunden om att genom att våga försonas med dem som gör dig illa så kan du då först försonas med dig själv. Det är just vad Mandelas eftermäle är: att han tillsammans med Desmond Tutu skapade en plattform för försoning efter apartheid. Är det någon som vågar att tänka på hur Sydafrika skulle sett ut utan denna oerhört unika idé?

Det kan tyckas naivt. Galet. Idag fullständigt absurt. En del kommer att kommentera det i stil med att jag spottar på de som dött bara att andas något om att gärningsmannen kanske inte ska brännas på bål. Må så vara.

Det viktiga är att det inte handlar om att låta gjort vara ogjort – det är att ursäkta något. Det ursäktas alldeles för mycket utan att det blir någon förändring. Men likaväl så kan inte saker straffas propertionellt: hur kan du utmäta ett propertionellt straff för det som skett på Utöya? Dödstraff? Vem har rätt att säga att någon ska dö? Den som sköt nästan hundra unga ansåg sig kunna det – blir inte vi på samma låga onda plan om vi dömer människor till döden? Vem mår bra av att ytterligare personer dör?

Försoning är det svåraste en människa kan göra – det går emot vårt djupast liggande rovdjur, den hämndlystnad som hela tiden driver oss framåt men också många gånger äter upp oss inifrån. Vi anser oss ha rätt att uppleva oss kränkta och ibland är det nödvändigt att uppleva och se sig som offer. Jag har det, du har det – det är djupt mänskligt.

Liksom att det som hände på Utöya är obegripligt och det självklara är att ropa på dödsstraff, att man önskar att gärningsmannen ska pinas länge och känna smärta. Att en person så kallt kan planera sitt terrordåd är ofattbart och får oss att må illa av hat och raseri. Så många drabbade och så mycket sönderslaget.

Men i längden – vad är det vi söker om vi engagerar oss i en diskussion om samhälle, om världen och om relationer med andra människor? Rätten att bli kränkt och hata andra personer? Även om det är djupt mänskligt – och något vi upplever vara sant och riktigt så måste man fundera: på vilket plan är det naturligt?

No one is born hating another person because of the color of his skin, or his background, or his religion. People must learn to hate, and if they can learn to hate, they can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart than its opposite.

Många kommer nu försöka förstå allt – hatet från gärningsmannen och fler och fler kommer att ropa på hårdare tag, mer kontroll, större rättigheter till att avlyssna, ta in för förhör, övervaka. Det som inte fick hända hände – och det är ett slag mot öppenheten, mot allt som vi valt att stå för. Att då prata om att sörja och försona brukar göra människor galna.

Men det som sker nu – mitt i sorgen, mitt i allt som hänt är en fantastiskt kraft. Hat är inte lösningen. I det lilla så samlar sig personer och väljer att stå på samma sida mot mörkret. Ett exempel: Tokmoderaten och Sebastian Stenholm väljer att bytlånas bloggar. Två personer som brukar vara fly förbannade på varandra men som i det här väljer att stå enade. Precis som Stoltenberg säger om Norge.

We must never give up our values.
We must show that our open society can pass this test too.
That the answer to violence is even more democracy.
Even more humanity.

Mitt i twitterflödet av förfärande nyheter, krassa konstateranden, dumma och smarta kommentarer så väljer en person att skicka upp en story om försoning. Den är fascinerande i sin enkelhet: hur man kan ta försoningen på allvar och förlåta för att kunna gå vidare.

Jag kan ofta fundera över om människan faktiskt är god i grunden – så mycket hat, så mycket idiotier som vi lyckas hitta på allihop. Ibland tappar jag hoppet men när jag läser vad en av de överlevande från Utöya sa i en TV-intervju kan man ändå våga se att i längden måste det goda vinna – det finns ingen annan option:

Om en mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen

Uppdatering: Många har skrivit om det här.

Per Pettersson (@perzec) skriver:

Demoniseringen av meningsmotståndare och de man själv inte kan eller vill identifiera sig med leder inte framåt. Högljudda krav på förbud, censur, straff och kamp underblåser bara de hatiska strömningarna från alla håll i samhället. Den som utvecklar ett hat mot någon annan, oavsett om det är främlingsfientliga extremister eller mångkulturens förkämpar, riskerar att en dag vara den som begår nästa vansinnesdåd. Har du väl klivit över tröskeln till hatet är det lätt att släta över våldshandlingar som begås i det egna hatets namn.

Sanne Aronsson (@sannearonssonskriver om sina känslor inför det som hänt:

Påminner mig själv om att vi aktivt, varje dag, måste ta beslut i godhetens tjänst. I kärlekens förtecken. Hat föder hat och an eye for an eye and the world goes blind. Det enda sättet att vinna är genom mer kärlek.

Markus Petterson (@lexmarkus) ger en svidande insikt:

Det är vi själva som driver hatkampanjer mot Sverigedemokraterna och kallar oss anti-rasister, det är inte någon annan. Det är vi själva som skapar ett utanförskap i samhället, där utsatta människor oavsett bakgrund förskjuts till samhällets utkanter. Polariseringen kommer inifrån var och en av oss, inte från någon annan.

En fantastisk text har min gamla studiekamrat och ämbetssyster Charlotte skrivit där hon mixar det som hänt i Oslo med den vanliga vardagen: i hennes fall hennes 42a födelsedag. En måsteläsning – självklart med referens till världens bästa bok!

Svaret är inte 42. Jag tror att svaret är kärlek.

  • hans ahlborg

    En mycket fint skriven blogg och med hjärta, tar den till mig!

  • Väldigt bra skrivet Niclas!

    jag tror att mänskligheten i grund och botten är god, men att det finns såklart de som  inte passar in i standardmallen. Men se de personer som kastade sig i båtar och rodde/åkte ut till de som var i vattnet, detta utan att veta om det satte dom själv i fara genom sitt val. Eller de som på bombplatsen stannade kvar och tog hand om andra medmänniskor trotts att dom inte var hälsopersonal på något vis. Och inte allra minst det massiva sociala och personliga trycket mot Norge av alla som vill önska dom väl, och visa sitt stöd i nödens timme. Jag tror verkligen att de allra allra flesta är goda,

  • Mycket bra skrivet även om jag inte känner igen mig i det Jessica Almenäs skriver eller rop på dödstraff osv. Snarare undrar jag hur det kunde bli såhär. Vad får en människa att agera så kallblodigt? Hade det gått att förhindra? Vad kan vi göra så att det inte händer igen?

  • Anonym

    Hjärtegod läsning. Tack

  • Bra där – det här delar jag så fort det bara går.

    Det är viktigare än någonsin att vara fortsatt god och så många visar den godheten i allt detta. 

    Jag berörs starkt av alla de yttringar som visar på den djupa medkänsla och närmast desperata önskan att hjälpa som dyker upp. Det är otroligt hjärtevärmande i allt det här fullständigt vanvettiga.

  • Pingback: Söndagsfilosofen del 78 – I kärlekens namn()

  • Tack

  • Heléne Troedsson

    Tack för detta!

  • Det är svårt att lägga hatet åt sidan nu, men så totalt nödvändigt. Tack för en bra text.

  • Pingback: Så mycket kärlek … noll hat | Word up, Anjo()

  • Tack. Som jag skrev: försoning på riktigt är kanske det svåraste vi kan försöka göra som människor.

  • Bra frågor och just nu lutar jag åt ett håll som jag inte lutat åt på tio år… Den fallna skapelsen…

  • Jättebra formulerat. Slutcitatet kommer nog bli ganska histioriskt.

  • Sanne
  • Hej Sanne. Mycket bra text, kommer länka in den i den här postningen eller i nästa som just nu bubblar i mig. Läste runt på din sajt och fascinerades. Om du nån gång kommer uppåt (eftersom du känner Navid antar jag att du känner Johannes Hansen också) så måste jag få bjuda på en fika.

  • Det kommer det säkert och det finns få citat som är bättre. Tack för uppmuntrande ord.

  • Tack själv!

  • Tack Mattias.

  • Varje dag behöver vi vinna det goda.

  • Tack.

  • De är verkligen hjältar. Vad gäller människans godhet så är det frågor som vi alltid ställs inför, som gammal teolog och lutheran kan jag fundera över både syndafallsmetafor och arvssyndsliknelse för en förklaring varför människor gör ont.

  • Tack.

  • Jennifer Bark

    Det bästa jag läst på mycket länge!

  • Mikael Nilsson

    Även för dem som nu söker hämnd så kan man ju ta Stoltenberg på orden – det motmedel som kommer att vara mest effektivt är att fortsätta kämpa för det öppna och empatiska samhället. På så vis så fick han inget för allt skjutande. Det måste ändå vara sättet att vinna mot dessa krafter. 

    Tack för en bra text.

  • Tack.

  • Tack själv.

  • Jesper

    Tack!

  • Pingback: Att välja att bli provocerad at IT-mamman()

  • Emilia

    Mycket klokt och fint skrivet! Bland mina bokmärken på datorn har jag en mapp som heter ”Bra!”, där kommer jag spara detta inlägget.

  • Pingback: Förtjänar Brevik att höras? Kan kärleken övervinna allt?()

  • Charlotte

    Tack föratt du länkade till mig!

  • Anonym

    Bra skrivet! Jag tänkte dela med mig om mina tankar kring dödsstraff, eftersom du tog upp ämnet lite.
    Den här jäveln förtjänar att dö, han förtjänar en långsam plågsam död och att ruttna i helvetet. Det tycker jag, och det står jag för. Men på precis samma sätt som han har gjort fel genom att döda (förvisso oskyldiga) människor, så är det fel att döda honom. Ingen människa har rätt att ta en annan människas liv! Det är det viktigaste, så hur mycket han än förtjänar att dö, så har vi inte rätt att döda honom.
    Så, nu ska jag inte sväva ut i något som borde bli en bloggpost på min blogg, jag ville bara ha det där sagt.

  • Annika Friberg63

    Ord i rättan tid! Tack för det. Vet inte exakt vad försoningsläran innebär, i religiösa termer, men såsom du förklarar den så är den ju tillgänglig för alla, inte bara för de som tror på gud. Apropå gud så blir det tydligt i stunderna som dessa att vi behöver gemensamma vackra rum att mötas i över gränser av olika slag.  Det blir alltid kyrkan som samlar vid kriser, trots att långt i från alla som berörs är godtroende. Det tycker jag är problematiskt i ett fritt samhälle.

  • Pingback: Begrav våra hjärtan i Utøya | Min luktar oxo fisk!()

  • Pingback: I kampen för demokratin, öppenheten, toleransen använder vi kärleken som vapen mot det onda | Kent Persson (m) blogg()

  • Pingback: Åsas anteckningar » Blog Archive » Tre länkar()

  • Hej. Jag råkar ju veta att kyrkan i Sverige (och säkert i Norge) jobbar tillsammans med kommunala organ liksom att man jobbar ihop med andra religiösa samfund oavsett konfession och religion när det kommer till det här läget. 

    Försoningsläran i kristen tappning: http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsoningsl%C3%A4ra

  • Pingback: Vårt behov av tröst är oändligt | Sagor från livbåten()

  • Pingback: Om händelserna i Oslo och Utöya | Sebrob()

  • Pingback: Katta Kvack » Länkkärlek Deluxe #9: Deepedition()

  • Pingback: Vad har vi gjort för mer öppenhet och demokrati sedan Utöya?()

  • Det kommer tyvärr aldrig att stoppa alla, men många. Det handlar om att vara en god medmänniska och i alla lägen tänka på detta. Skulle Brevik blivit älskad och alltid respekterats tror jag inte detta hade hänt. Vilken tragedi!!! Säger inte att det är vårt fel men vi har något med det att göra.

  • Pingback: Minns Utöya | Mattias Jansson()

  • Pingback: Det är luftens fel att jag blir sjuk | DeepeditionDeepedition()

  • Pingback: Hat är aldrig svaret | Per Pettersson()

  • Pingback: Begrav våra hjärtan i Utøya()