Jag försöker att skriva personliga poster. Sånt där som handlar om mitt privata liv. Om livet som radhusägare, tvåbarnsfar och Borlängebo. Om vad som händer, om mer vardag och inte så mycket tyckande, drivande av frågor mm. Men jag tar bort dem allihop. De känns meningslösa, innehållslösa. Jag har helt enkelt blivit en dålig vardagsbloggare, en kass dagboksbloggare. Det finns en massa anledningar: dels att deepedition numera är rejält läst och känd. Dels att jag inte längre är anonym. Dels att det idag är mer komplexa nätverk som gör att jag inte längre känner för att fläka ut vad jag gör och tänker runt mitt privata. Alla på mitt jobb läser det här – alltså kan jag inte berätta så mycket.
Problemet är att jag uppskattar såna bloggare som gör det. Jag tillhör inte de som ser ner på ”dagboksbloggandet” även om jag söker läsa såna som har kvalitet i det – inte bara ”jag åt gröt till frukost och sen träffade jag Lisa och vi gick ner på stan och där hittade jag en jättesnygg tröja men den var alldeles för dyr jävla tröja och sen gick vi och hälsade på Tobbe som satt i kassan på konsum”.
Jag gillar Good: exempelvis när hon berättar om sitt snor på löparrundan, jag menar att Mymlans personliga postningar håller minst lika hög kvalitet som vilken god litteratur som helst, jag gillar att läsa om vad som händer i Schmuts huvud och hushåll liksom att jag dyker ner i Galateas fantastiska texter – som ordkreavader om vardag filtrerat genom en cynisk intelligens precis som att det är fascineraden att följa Loos liv – något man aldrig skulle få chansen till utan bloggen som format. Precis som att Hedgehog-Sara och Pollys (nu hör det till att när jag länkar till Polly brukar hon snart fundera på att sluta blogga – hon är nog bloggosfärens mest kända ”sluta-bloggare” ;)) nästan-dialog i bloggarna roar. DVIJDVS är fascinerande i sin ”jag-är-så-privat-fast-jag-har-en-jävligt-klar-gräns”. Eller Lotten som verkligen använder bloggen som en dagbok och det slår vilken litterär dylik varje dag, eller Abbes pappa (pinsamt när det blir två GOSSare man tipsar om ;)). Och så vidare och så vidare. Jag är tacksam för alla som släpper in mig i sitt liv på det sättet – att lära sig av andra utan att det blir teoretiskt och uppstyltat.
För att ta ett väldigt nära exempel – som måhända är extremt men viktigt: min vän Alter Ego, som har cancer och berättar om det så här. Precis som en annan Helene gjorde – hennes sista inlägg har 304 kommentarer: de fylls konstant på av oss som minns henne.

Men själv kan jag inte vara personligt privat längre. Det har liksom tagit slut. Jag har slutit mig mer, valt att vara mindre personlig och istället använda Deepedition som en sorts ”jag-tycker”-blogg. Tittar man på den poll jag satte så är det flest som vill att jag ska skriva om mitt liv. (Ja, 19 personer vill att jag ska skriva om sociala medier – det ska jag. Håller på att öppna en blogg som ska vara mer inriktad på just det.)
Till viss del kan det också handla om att man har olika stort behov av att häva ur sig vad man tänker och tycker och känner: olika stort behov beroende på var man är i livet. Förr i världen skrev jag mycket poesi – en del rätt bra till och med. Men när jag började plugga i Uppsala försvann behovet av att göra det. Det är väl så att kreativitet inte är bundet till ett format, eller uttrycket för sin personliga privata del inte nödvändigtvis försvinner om man byter format eller väljer att uttrycka det på andra sätt. Det omformas, förändras.

Kanske blir det något annat någon annan gång. Men just nu slänger jag såna inlägg, raderar dem innan de publicerats.