| Sitter i Stiftsgårdens kapell. Jag var ju ändå i Rättvik på jobb. Det var något jag behövde. Det är så tyst. Varje liten del känner jag igen. Det är första gången på många år jag går in i ett helgat rum. Jag vet inte varför jag så starkt kände att jag behövde det just nu. Kanske för att förstå vad jag lämnat. Kanske för att få perspektiv genom att söka mig tillbaka dit jag varit så mycket. Till det förra livet. Titta in. Jag vet inte. Bara att jag både känner mig hemma och som en främling. Både att jag saknar att inte längre korsteckna mig när jag går in och samtidigt att jag är mycket mer fri idag än då. Jag vet inte. Det är bara så skönt tyst. Stilla. Stillhet. Ljusbäraren är släckt. Gården verkar rätt öde. Jag har tårar i ögonen. Men jag vet inte varför. Kanske för att jag inser att jag är en tillfällig besökare. Att det här inte är ”mitt” längre. Att en plats som länge i många fall var ett nav ett center för ens sociala liv idag är en plats där jag känner mig som en inkräktare. Jag vet inte. Kanske är det känslan av att jag förlorade något stort när jag vann något annat. Eller att jag inte alls vann. För bytte jag tro mot frihet? Eller förlorade jag bara allt samtidigt? Jag vet inte. Jag vet bara att jag sitter i kapellet på Stiftsgården i Rättvik och känner mig en smula vilsen. |
Uppdatering: Spelade in lite tänk runt allt det här på vägen hem.
Dålig täckning i Dalarna så det fick lov att bli två:
och
Kanske relaterade postningar:
Entries (RSS)