Deepedition

Jag lider (eller lider och lider: det är något sorts jävla offertänkande) - jag är diagnosicerad med kronisk depression (dysthemia), och eftersom jag gått med den så länge (sedan jag var sju) har den verkligen blivit kronisk. Det är ingen som längre egentligen tror på att jag skulle kunna bli frisk. Mina skov sker cykliskt och mycket intensivt. Min diagnos innehåller också reaktiva delar och andra delar vilket gör att det är få som har samma problematik: helt enkelt tar de flesta livet av sig ganska snart.
Med jämna mellanrum blir det svart, hela min värld mörknar. Det som jag kallar “mina demoner” (känslan är rätt lik den känsla som JK Rowling gett dementorerna) tar över och jag fÃ¥r lov att spendera min energi att bekämpa dem. Det är som att bli uppäten, som att falla ner i svarta vatten och inte kunna andas. Det är mÃ¥nga gÃ¥nger jag har varit pÃ¥ väg att göra slut pÃ¥ allt, det kräver sÃ¥ mycket energi att kämpa emot. Det brusar av svärta som ocksÃ¥ gör fysiskt ont. Mitt adrenalinpÃ¥slag blir ännu högre vilket gör att kroppen slits hÃ¥rt. Samtidigt har jag faktiskt överlevt. För det jag har är i princip en dödlig sjukdom: andelen av självmord är mycket hög med den här diagnosen. Det finns nÃ¥got som hela tiden kämpar emot, nÃ¥got i mig som envist tar över när jag medvetet känner att jag är pÃ¥ väg att ge upp. Jag vet inte vad det är - kanske en sorts inbilskhet: att jag tänker fan bestämma själv när det är slut - det ska inte min sjukdom göra.

Igårkväll var en sån resa. Plötsligt svartnar världen. Det spänns ett hårt järnband runt mitt bröst och jag får svårt att andas (panikångest). Sedan faller jag och känner hur de onda tankarna, uppgivenheten och meningslösheten liksom tar tag i mig med långa kalla fingrar.

Just när det sker sÃ¥ kan jag inte berätta, dÃ¥ finns inte nÃ¥gon möjlighet att förklara. Däremot försöker jag hitta saker som gör att jag kan “pysa” ut.

Så en dag kan det vara över. Men idag är inte den dagen.