Att vara social – eller inte

Att vara social är att…

…inte behöva välja om man ska våga starta datorn eller inte,
…finna sig tillrätta i situationer där okända personer ingår; utan att få ångest.
…kunna öppna munnen utan att känna sig avvikande.
…veta hur det s.k. sociala spelet fungerar.

att vara social är att vara inlyssnande och bry sig så pass mycket om vilka signaler människor runt omkring sänder ut och instinktivt veta hur man ska reagera på dessa.

Att vara social innebär för mig att kommunicera med andra människor och i samband med det också få direkt återkoppling i det som kommuniceras. Dock är det såklart inte så enkelt även om det just lät det. Jag kategoriserar nivåerna av att vara social i olika steg. Det absolut mest påträngande sociala är det som beskrevs ovan i direkt kontakt med andra människor, så pass direkt att man kan röra vid varandra rent fysiskt, slå varandra på käften om så passar sig eller kanske kramas om det känns bättre. I det utrymmet sker det sociala spelet på den nivån jag skattar högst. Kommunikationen tar form, dynamiken skapas och det sociala ligger i luften, det behöver inte ens tillföras ord i ett konstant flöde för att det sociala ska upplevas.

I brist på fysiskt närvarande individer att vara social med kan det ske via andra kanaler. Telefon, internet kanske framför allt internet. Via chattrum, forum, IM, annat där möjligheterna till respons är direkta. Tror det är något som går under begreppet sociala media, men är inte helt säker då det inte är mitt yrkesområde. Det finns alltså gott om socialt utrymme även över nätet när det behövs, dock vill jag att det ska vara ett sekundärt sätt att vara social snarare än primärt, men så är jag kanske lite gammaldags. Därtill kan det sedan vara så illa (eller bra beroende på hur man ser det) att det kan finnas en mix av dessa två, i den fysiska sociala tillvaron samsas och umgås man gemensamt med datorerna och den internetbundna sociala tillvaron. Något som inte verkar helt ovanligt nuförtiden. Det finns säkert många som gör antingen eller av de första två jag nämnde, men så finns det också de som flätat samman de två som om de vore likvärdiga sätt att umgås, kommunicera och socialisera med sin omgivning och varför inte. Jag gör nog så en hel del själv, även om jag i smyg ibland hoppas att internet ska dö ut och människor blir mer sociala i direkt kontakt med varandra, inte via skärmar.

Var det nog med funderingar (och kanske dravvel) från mitt håll för att herrn ska bli nöjd?? =)

Att vara social betyder att ha insikten att samtliga människor har något värt att lyssna på, att se, att ta del av och att vara nyfiken på att ta del av detta. Det innebär också att respektera andra människors stängda dörrar, att bjuda in och välkomna men inte tränga sig på. Det är en balansgång, och det är lätt att falla åt ena eller andra hållet, att bli översocial eller osocial är båda stigman i vårt samhälle.

Att vara social för mig är att ha relativt lätt att umgås med människor, särskilt de man inte känner så bra. Det innebär också att kunna föra en konversation i båda riktningar, d.v.s. både att kunna uttrycka sig så att folk orkar lyssna på en och att kunna lyssna på vad andra har att säga.

Sen är det ett plus om man kan vara ”inkännande” på vad som passar att prata om i olika situationer. Jag skulle nog inte tycka att en person som står och berättar om röjarfesten förra helgen, på en begravning, är ”inkännande” och därmed kanske inte så social. Inte heller en person som står på ett bröllop och öser ur sig all sorg över svärmor som gick bort förra månaden.

En social person för mig är någon som upplevs som ”trevlig” under sammankomster och har lätt att ta för sig, samtidigt som den släpper in andra i en konversation.

Jag har nyligen omfamnat mitt sociala ointresse(snarare än inkompetens) social är starkt positivt förknippat i vår kultur, men jag har insett att umgänge för sakens skull är överflödigt och att jag istället ska spendera min tid på de som betyder nått och ger ett värdefullt utbyte.

En sak är jag helt övertygad om, och det är att internet verkligen är socialt revolutionerande. Inte för att människor inte skulle vara sociala annars, utan för att man är social på så nya sätt och man är det hela tiden. Jag skulle aldrig ha diskuterat med folk från andra sidan jordklotet annars. Framför allt skulle jag inte ha gjort det så där enkelt. Jag kommer i håg hur det vara att skriva på skrivmaskin och posten kom i brevlådan en gång om dagen, om det kom någon post alls. Inget kollande av mail, bloggar, diskussioner, twitter… ingenting. Nu är ju alla de grejerna där samtidigt som man kan sitta och fixa med sådant man förr gjorde på skrivmaskinen, men då var det mer isolerat från världen, på ett sätt som man ju aldrig är nu.

Att ha utbyte av vad som händer i andra människors liv och tankevärld. Periodvis är jag själv ganska asocial, vilket jag definierar som att vara nöjd med det som pågår i mitt eget huvud, och mest tycka att det är jobbigt att interagera med andra.

att ge sig in i debatten, diskussionen eller samtalet när det sker.
att lyssna och ge respons på andras vilja till kommunikation.
att själv dela med sig av sina frågor, tankar och kunskap.

@Gunnar Bark – Det blev ett eget inlägg på http://www.hello-clarice.se/2009/06/sociala-tankar/

Att vara social är för mig att obesvärat kunna umgås med alla sorters människor i alla sorters situationer. Att tycka om att umgås, träffa vänner, träffa nya bekantskaper och att inse att även om man inte alltid håller med och tycker om en annan människa så kan det ändå finns något att lära sig, vilket är en anledning att ”uppföra sig” även bland människor som man kanske inte vill gifta sig med. Att kunna lyssna och våga delta i samtal, våga ställa frågor när man inte förstår (visa intresse) Att våga skratta och vara glad. Kan samarbeta.

Motsatsen till att vara social är att vara tillbakadragen, undvika andra människor, hålla sig för sig själv och helt enkelt inte trivas i sällskap med andra. Avskyr grupparbeten.

Jag tror att man i vissa fall kan träna upp sin sociala förmåga, däremot tror jag att EQ (fingertoppskäsnslan/timing och förmågan att känna in andra människor) är svårare att lära sig. Sociala människor utan EQ kan i min värld uppfattas som ganska besvärande och energikrävande.

Kärnan i att vara social är: Samtalet. Ett bra samtal är två människor som (på ett eller annat sätt) möts genom att beskriva sina egna och ta in den andres tankar. Båda parter berikas, och man kommer varandra lite närmare.

Att läsa blogg är inte socialt. Inte att skriva blogg heller, för den delen. Det är samtalet som är tricket. Ett tag här på vårkanten har jag inte riktigt orkat läsa och hänga med i bloggvärlden. Plötsligt kändes det inte meningsfullt att skriva i min egen heller.

Det är den s0ciala aspekten som skapar mening och ”mervärde”, inte den tekniska möjligheten att publicera sig själv. Kanske är det här de fastnar, alla de som ännu inte tagit till sig de sociala möjligheterna på nätet?

Däremot har ju de tekniska möjligheterna gjort att världen aldrig är mer än ett sökord eller en musklickning bort, och den är öppen för alla som vill. Inget VIP-kort behövs. Ser jag något intressant kan jag bara hoppa in och kommentera, eller twittra länken för att sprida vidare eller skriva ett helt blogginlägg med egna reflektioner.

(Sen kan man ju gå in på hårklyverier som frågan: Är det fortfarande att vara social om det inte betyder något? Konversationskommunikation är ett ord som förekommer lite här och var. För mig är ”konversation” ett samtal som inte betyder något, ett tidsfördriv och en artighetskutym. Enligt sedvanliga definitioner skulle jag väl tro att det räknas som en ”social aktivitet” – men… Är det?)

Jag kom att tänka på en sak. Att vara social och social på sociala medier har helt olika betydelser för mig. Att vara social är för mig, som jag beskrivit ovan. Social såsom sociala medier är något helt annat. Jag får kanske inte riktigt ihop det i samma begrepp…

Sociala medier för mig är att plocka russin ur kakan. Att gå in i det som för stunden intresserar mig. Att twittra när jag inte orkar skriva långa blogginlägg, att blogga när jag vill ha fram något eller bara sätta ord på mina egna tankar och händelser, att läsa olika trådar som för stunden lockar mig, att läsa politiska inlägg när den andan faller på, kolla facebook när det är nåt där som jag är intresserad av att kolla… o.s.v.

Så tänker jag och inser samtidigt att ”it´s not making any sence”! :-)

Att vara social för mig är:
…förmågan att kunna lyssna och förstå andra människor
…förmågan att vara delaktig i en konversation. På gott och ont.
…förmågan att få andra att lyssna på det jag har att säga
…förmågan att kunna välja

Jag har också märkt att det är skillnad på att vara social i den digitala världen jämfört med den analoga. I den analoga så har till exempel kroppsspråk och tonläge på rösten en stor påverkan i hur det sociala samspelet fungerar, men de redskapen har man inte i den digitala världen. Däremot så finns det andra redskap som ersatt det i form av förkortningar, symboler och sättet att skriva. Men framför allt så i den digital världen har man en helt annan möjlighet att välja. Välja vem man vill vara social med och i vilket sammanhang, likväl som vem man inte vill vara social med.

Social är ett begrepp som täcker mycket, men för mig innebär det bl a att umgås med vänner, flickvän, kompisar och bekanta.

Att vara social för mig är att fungera bra i olika sociala situationer och olika sociala grupper. Att kunna konversera inte bara om sådant man brinner för utan även ”kallprata” (småprata) eller kunna lyssna in andra och ställa lämpliga följdfrågor till andra, även om ämnet som diskuteras inte är något man är intresserad av eller kan så mkt om. Det är att kunna lyssna, observera och tolka det som sägs och det som INTE sägs, kroppsspråk, atmosfären i rummet mm.

För mig ska en social person också ha ögonkontakt med den eller de den talar med, ha äkta ansiktsuttryck och viktigast: ta i hand på ett rejält sätt, inte fjatta runt med nått halvdant handslag.
Att vara social är också att inte alltid invänta att bli tilltalad eller tillfrågad utan att kunna ta egna initiativ till konversation.

Tja,….det var nog allt jag kommer på…

Att *vara* social är att tycka och känna att det är meningsfullt att ta in andra människors tillvaro i sitt medvetande, och att förstå att det kan och skall vara ömsesidigt – man accepterar att andra lägger märke till en.

Att uppfattas som social – att *göra* sociala saker – är att kunna och vilja kommunicera med de människor man tagit in i sitt medvetande.

Social för mig är att ha en vilja att träffa andra, att dras till kontakt och utbyte med andra människor på olika sätt.

Förmågan som många beskriver här ovanför att ta kontakt, kunna lyssna, känna in, höra både det som sägs och inte sägs och agera på det ser jag mer som social kompetens, naturlig eller inlärd.

Att vara social … det finns minst två aspekter. Att delta i ett spel, som ”alla” känner till och spelar likadant. Att vara smidig, och att kunna spela det spelet. Det är en typ av social förmåga, att läsa av spelet och göra sina passningar vid rätt tillfälle. Det må låta cyniskt, men i vissa lägen är det skönt när det fungerar.

Den andra aspekten är att vara genuint intresserad av hur andra människor tänker och är. Alla människor. Jag är tveksam till det, jag tror att den egenskapen är relativt ytlig, men jag har inte trängt in i den. En variant av den är att vara genuint intresserad av människor man verkligen _är_ intresserad av. Vars tankar ger resonans, och där kommunikationen är verkligt givande för de som är inblandade.

Det är svårt att värdera formerna, eftersom vilken man uppskattar förmodligen beror på vilken sorts person man är.

Att vara social är att vara kommunikativ på ett lyhört sätt. Dvs man måste både vilja lyssna och bidra i det sammanhang man befinner sig. Det finns personer som är bullriga och dominerande – stor käft men inga öron. De förbrukar det mesta av syret i rummet… de tror att de är sociala men är det inte. Å andra sidan är det inte ovanligt med små försynta lyssnare som inte säger ett pip. Som svarta hål sväljer de allt men inget kommer ut från dem.

Jag har blivit osocial. Kanske beror det på att med dagens utbud sätter man högre ribba för vad man anser vara ett ”meningsfulla” samtal?

Eller är det bara jag som allt oftare föredrar att sitta med en macka framför Internet, Reader och Twitter istället för att kallprata med mina kollegor i lunchrummet?

@Therese: men är det att vara osocial? För vad gör du på Twitter? Vad gör du på Facebook?

Helvete vad ni skriver LÅNGT!

Att vara social är att förstå hur man umgås med människor. Att uppfatta andras signaler och att engagera sig i andra. Att själv med samma självklarhet smälta in i alla sammanhang.

Slut.

Själv har jag en grym social förmåga. Den är en av mina starkaste sidor. I mitt jobb är jag i princip i centrum hela tiden men jag försöker inte stå ett steg ovanför för det. Jag vill inte det heller. Å andra sidan har jag en tendens att gömma mig annars. Vad gäller sociala medier så har jag fått en hel del vänner för livet där, du själv inräknad, men som du säkert hajat så är min specialitet att träffas live.

@deeped – @deeped – kallpratar med mina vänner. Hehe.

Att vara social är att vara tillgänglig för andras umgänge så att man kan kommunicera med varandra, uppfattas som en person som är öppen för dig och som du kan ha ett samtal med. Det leder vidrare i kommunikation och i det sociala spelet och kanske utvecklas en relation på något plan, djupt eller grundt men ändå en relation. Människor som på ytan tycks vara sociala men inte bryr sig om människor runtomkring uppnår sällan några relationer, att lita på. Tror inte att irl eller över någon annan form spelar roll, har erfarenhet av att skapa en långvarig relation genom text så det är nog mer hur man uppfattas och vad man säger, gör som är avgörande för en framtida social realtion.

Nått sånt kanske…………………………………………………..