Den sista dagen nu. Det hettar till. Piratpartister i alla åldrar åker runt med valsedlar, personer från precis alla olika traditionella –ismer, och byter ut sina avatarer mot bilder “Rösta på Piratpartiet”: trad.media oroar sig för att “man inte lämnar sin dator” – knappast. Och Jan Guillou försöker att argumentera på ett sätt som bara Guillou kan mot Piratpartiet, ett tecken på en våldsam desperation från IFPI och andra rättighetsorganisationer (Guillou har ju sannerligen bytt sida sedan IB-tiden), så inser man att det som sker nu är historiskt. Det är ett val som de traditionella partierna rätt mycket trodde de skulle kunna köra med låg växel – valintresset har aldrig varit speciellt högt. Så dyker dels Piratpartiet upp. Och Twitter visar sig vara en stark pådrivare av Gudrun Schymans personvalskampanj – och i slutminuten kommer den mest oväntade välgöraren in och ger FI en mille. Isobel går ut med att förklara att hon röstar på Piratpartiet och fler och fler förklarar vad man tänker rösta på. Något som aldrig tidigare hänt – valtransparensen är stor. För frågan som Piratpartiet äger, som några få moderater, en del miljöpartister och vänsterpartister tar upp överskuggar och engagerar.
Jag anar att vi kommer få se en gråtande Ella Bohlin som anklagar kreti och pleti för att inte förstått hur bra hon är. Jag gissar att Mona, Fredrik och övriga kommer förklara att demokratin är död eftersom så många valt att rösta på ett “enfrågeparti”. Jag hoppas att vi får se Centern välja en integritetsväg framöver och därmed göra behovet av Piratpartiet mindre. För det är just det som är det nya den här gången är det oerhört många som helt enkelt struntar i att Piratpartiet inte kommer att diskutera jordbruksfrågor, intereuropeiska momsfrågor eller liknande: för frågan som alla andra partier har valt att förråda – frihet, rätt till personlig integritet och att våga ta ett nytt grepp över upphovsrätten – är viktig. Det handlar om Internets framtid, det handlar om vår och våra barns framtid. Som Staffan Heimersson skriver:
Jag röstade på Piratpartiet därför att, inte trots att, det är ett enfrågeparti. En fråga, en enda, räcker för mig de kommande fem åren i Bryssel och Strasbourg. Frågan är: Internets frihet och vår personliga integritet.
Partistrategerna har inte förstått magnituden i den här frågan helt enkelt. Den har fastnat i fildelningsdebatten, något som Guillou visar klart och koncist när han gråter över att författare plötsligt ska bli fildelade. Samtidigt som bokförsäljningen aldrig gått så bra som nu. Konstant kommer siffror som visar att det inte alls finns kopplingar mellan försäljning och fildelning respektive att återigen: frågan är mycket större än The Pirate Bay.
Det vi ser idag är också döden för den gamla nomenklaturan – härifrån finns ingen återvändo. Svensk politik har från och med idag förändrats i grunden. Människor har insett att genom sina bloggar, sina sociala nätverk och sitt eget engagemang faktiskt har en röst, en rätt att driva opinion och möjlighet att sätta sin fråga i centrum.
Så självklart uppmanar jag alla att gå och rösta. Men stanna inte där: inse att varje digital kanal ni har är en potentiell opinionskanal. Där du är den som styr och sätter agendan. Politikerna har insett att det är dags att lyssna.
Själv går jag och röstar på Piratpartiet. I vallokal. Med kavaj, med den här känslan av demokratisk yrsel och förklarar för mina barn hur viktig demokrati är. För det är frihetens möjlighet.