Det har skrivits mängder om det beslut, att ge FRA uttökad möjlighet att avlyssna som snart ska tas i riksdagen som i grunden handlar om att ta från svenskar sin grundlagsmässigt skyddade integritet. Frågan om signalspaningen och FRAs utökade mandat är rätt enkelt. Att det hela hamnat i det här läget är mig fullkomligt otroligt (och skrämmande) att ens komma upp på riksdagens bord.
För det handlar om att ställa sig själv frågan:
Vill du att någon ska läsa dina mail, lyssna på dina telefonsamtal och läsa dina sms?
Om man väljer att svara ja på den frågan skulle jag vilja påstå att man har personliga problem1. Och argumentationen för lagen är snömos. Att förklara att privatpersoner inte avlyssnas är bullshit. Synpunkten att den som har ”rent mjöl i påsen” borgar för en naivitet som är större än man kan tro. Argumentationen för FRA-lagen döljer bara det faktum att man skapar verklighetens 1984. Man skapar ett vapen för förtryck – som i demokratins namn möjligen endast är moraliskt tvivelaktigt men som i en annan tid, i en annan politisk dimension helt enkelt innebär tankekontroll. Är du beredd att låta det bara vara?
Uppdatering: Anders Mildner skriver bra om det faktum att svenska traditionella medier inte verkar bry sig nämnvärt medan nya medierna visar på stort engagemang. Han har samma bild som jag hade när jag tänkte på en metafor:
FRA-lagen är som om hela IB-affären skulle ha rullats upp inför öppen ridå i riksdagen, utan att någon ens orkat bry sig. Den ställer samma frågor om moral, rättsäkerhet och demokrati och den rymmer samma dimensioner om Sveriges relationer till främmande makt (eftersom underrättelseinformation naturligtvis är en bytesvara, nu som då).
Uppdatering: opassande är ett av epicentren för bloggbävningen. Gå med i en Facebookgrupp runt frågan.
Andra bloggar om: FRA, demokrati, e-post, sms, signalspaning, lag, riksdag, avlyssning
Kanske relaterade postningar:
Entries (RSS)