Tio tankar som avslutar SVT och Engladiskursen

Det känns som att man behöver samla ihop en massa tankar runt den intensiva diskussion som varit runt begravningen av Engla och SVTs val att sända denna.

1. Jag är lite förvånad att inga kriminologer uttalat sig (vad jag sett) runt sändningen. I en sjuk hjärna blir den uppmärksamhet som begravningen fått genom att SVT sänder den som en ”statsbegravning” en vinst och i förlängningen kan det innebära en trigger för andra med samma sjuka tankar.

2. Public service, och journalistiken som ligger som grund för public servicetänkandet, ska vara konsekvensneutrala. Att sända begravningen är inte konsekvensneutralt. Ska man dra det till sin spets så väljer man att döma Eklund innan domstolen gjort det. Visst – han har erkänt, visat var kroppen fanns men rent juridiskt sett så är han fortfarande oskyldig. Om man inte drar det till en sån spets så handlar det ändå om att man väljer att ta ställning och skapa symboler. Det kan möjligen vara ett av de statliga indirekta direktiven men det rimmar illa med nästa punkt.

3. SVT har blivit populistisk service genom att inte ta sitt ansvar och fundera över vad deras bejakande av en sörjande familjs önskan kan ge i fortsättningen. Gapet mellan ett stringent public service-tänkande och det nya populistic service-tänkandet har varit flagrant i alla uttalanden från SVT, och det var just den synen som Siewert Öholm förfäktade – när han inte försökte föra fram en sorts elitism gentemot alla som är kritiska.

4. Samma elitism som Siewert Öholm visar på har personer som annars brukar vara intresserade av yttrandefrihet visat. Blogge ber mig och andra hålla käften, eftersom valet att tv-sända begravningen är ett privat avtal mellan Englas familj och SVT – och det har ingen annan med att göra. Problemet är att det argumentet är lite underligt: SVT är jag och alla andra – alltså ska vi som är kritiska hålla klaffen när representanter går in i avtal som vi inte vill att de ska gå in i.

5. Det man sett i det här är hur medialiseringen skapar stora gap. Om personerna som drabbades av Arbogamorden haft medievana personer runt sig hade det blivit en större debatt, om Bobbyaffären inte varit så svår att hantera för många människor genom att det handlar om föräldraskap, hade någon mediekunnig säkert tagit tag i det.

6. I Englafallet finns det ett antal personer i bakgrunden som är mycket vana att figurera i media, som har många kontakter inom olika medier och vet att använda dem. I detta har det alltid legat en orättvisa, men faktiskt kommer det gapet att vidgas trots att vi idag har ett medielandskap som inbjuder alla till att publicera sig. För kunskapen handlar om att få in saker i rätt ”strömmar” för att nå ut – i framtiden lika mycket att hamna som en postning på större bloggar som att hamna i media.

7. Medialiseringen skapar också en förenkling och en stark dikotomisering av debatten. Vår lokaltidning (Dalarnas Tidningar) har varit mycket ”på” när det gäller den här debatten, och hade idag en intervju med Englas mamma som var ”ledsen över kritiken”. Problemet är ju att ingen har kritiserat henne utan att kritiken handlar om det gemensamma: public service. Vissa (exempelvis Jerry) har velat dra det till att den som kritiserar begravningssändningen är oempatisk och känner inte något inför mord på barn etc. En skarp mediedramaturgi skapar detta, och debattörerna lär sig att bygga utifrån samma manuskriptmall. Jag, som är kritisk mot SVT, mot Svenska kyrkan och mot dem som anser att det är rätt att sända begravningen, blir därmed kritisk mot de anhörigas önskan trots att det enda jag förklarat är att jag är rätt övertygad om att deras önskan inte springer ur ett rationellt val. Det är inte kritik – det är beteendevetande och erfarenhet av sorgeprocessen. Men genom en förädlad dikotomisering så har mediedramaturgin utvecklats till ett sorts fotbollsderby.

8. Svenska kyrkan har valt att ligga mycket lågt. I längden inte speciellt bra. Bra att man i det här fallet stödjer sin personals val oavsett vad man tycker om det men illa att man inte inser att det som nu skapar är ett prejudikat och nästa gång kommer man behöva ta diskussionen om ”öppna gudstjänster” är total öppenhet, även för media eller öppenhet i en mer analog fysisk mening (att ge alla möjlighet att närvara fysiskt i kyrkorummet).

9. Svenskens syn på riter visar sig vara bra mycket starkare än man kunnat tro i en sekulär och medialiserad värld. Diskussionen om SVT och begravningen har rört upp känslor som inte har med just det här att göra utan det faktum att människor har en mycket klar bild över hur en begravning bör vara: och där har media ingen plats. Om vi idag har en mycket svagare rituell betydelse av passager som dop, konfirmation och vigsel så står begravningen upp som en klar rit som få människor anser ska hanteras utan omsorg och respekt. Döden håller på att bli den sista andliga utposten för den moderna människan, begravningen blir den ultimata passageriten.

10. Jag är starkare övertygad om att opinionen skapas utifrån såväl dolda agendor och utifrån möjligheten att skapa monster och änglar. Det är en av de grundläggande anledningarna varför Engla fått så stor uppmärksamhet och inte de andra barnmord som skett i det närmaste: i Englafallet är det en man, en känd våldsbrottsling och (kanske) pedofil som tagit en oskyldig flicka och dödat henne. Trots att inget släppts om eventuella sexuella övergrepp så är många redan på det klara att de ”måste” ha hänt. Det är en enkel bild av ett monster som kunnat skapas, och därmed blir samlingen runt Engla som symbol för oskyldiga offer för våld så enkel – monstret är inte ”vi”, det är något ”annat”. Vi behöver inte identifiera oss med monstret. I de andra fall som funnits finns det om att det finns möjliga identifikationspunkter med förövarna respektive icke-möjliga monstruösa drag: Arbogafallet handlar det (antagligen) om svartsjuka – något många kan identifiera sig med, och en kvinna (det går idag inte att göra kvinnor till monster då kvinnor per definition är offer oavsett vilka handlingar de utför), i Bobbyfallet handlar det om att man måste göra föräldrar till monster vilket innebär att varje förälder inser att man själv kunde blivit detta.
Så begravningen och symboliken som SVT menar är stark handlar om hur vi förenklat bygger upp en värld i det goda (det som är som vi) och det onda (det som är något annat). Samma dikotomisering som skett i samband med hedersmordsdiskussionen (den ”andra” kulturen). Det hela bygger på en rak propaganda, och människans behov av förenklade verkligheter.

Uppdatering: Intressant är att kvällstidningarna idag väljer att toppa med minnesgudstjänsten för Arbogabarnen.
Uppdatering: Jan Axelsson förklarar att alla kritiker är dumma i huvudet.
Andra bloggar om: , , , , , , —–

  1. det har stiftet här, och Ola Söderberg i synnerhet inte gjort förut… []