Inte nu inte någonsin

Du är så bra, som alltid.

Bamse kram

Lupus ditt pucko. Det är bara att läsa i länken till dikten så inser du att du inte har en jävla koll på nåt. Gå och göm sig.

"själa syster"? Jag tror inte Regina sörskrev det, hördu.

Jag är så otroligt trött på psykvården så jag nästan tror att man ibland skulle kunna lägga ner den som den är idag...Varför inte sända folk till vårdecentralen där de får kryssa i skalor på sitt mörker och sedan få ett recept på fontex eller zoloft i handen? *synisk*jag fick nämligen själv höra när jag fick komma till en öppen mottagning inom psyk att de inte hade recurser til att ge mig terapi utan om jag åt si & så stor dos av medicin så skulle jag kunna klara mig ändå...Saken var bara den att jag höll på att gå under av deras medicin som jag har sådan ågren att jag kunde gå på att äta i TVÅ år..de åren är de svartaste i mitt liv. Idag äter jag ingen medicin, har ingen terapi men mår på "egen väg" rätt bra även om visa dagar är hemska..men aldrig jag söker mig till psykvård igen..såå sorgligt att der ska gå till så!

Sorry Martin, men jag är nog mer trygg i att låta psykologer och psykiatriker diagnosticera mina depressioner än nån fåntratt som du.

Vet du vad en psykos är? Du är välkommen att definiera en psykos och dess kännetecken -


- så kan jag förklara att du är bakom flötet.

Psykiska sjukdomar definieras utifrån ett antal faktorer som är internationellt definierade och jag kan lugnt säga att min depression stämde med alla faktorerna för just depression men med endast två av psykosens faktorer (minst fyra faktorer ska vara överensstämmande).

Innan du springer runt och leker hobbypsykiatriker kanske du ska ta och lära dig något och läsa på i DSM-IV som är det verktyg som används.

Ursäkta mig, men dom där bilderna du länkade till är inget som är gjort under en depression utan under en psykos.

Är du deprimerad sitter du för fan inte och försöker vara kreativ i photoshop.

Du kanske varit lite ledsen, men då ska du inte käka zoloft. Du borde äta antipsykotisk medicin.

Tack för inläggen kring J S död och depresson-självmord. Jag har sett det här på mycket nära håll. Kan bara säga att varje steg i det här området är svårt. En nära barndomsvän tog livet av sig. Han sa till mig att jag inte förstod, att jag inte kunde förstå när jag träffade honom bara några dagar innan han dog. Han ville inte säga rent ut varför, men jag tror jag vet.

Och ändå vet jag inte. Det jag anade då fyllde mig med mycket ilska över människor som ser ned på andra. Jag har inte ändrat mig på den punkten, men jag förstår ändå inte hans panik. Förstår inte i vilka relationer paniken växte.

För precis som ni skriver så tror jag det handlar om panik. Och det som du skriver, lisa, är för mig en väldigt bra bild av panikens olika sidor.

Verkar det obegripligt? Jag måste stödja mig på modern neurobiologi och psykoanalys för att få någon rätsida på det. Och på mina egna upplevelser av de här tillstånden.

Det som jag tycker är svårast är kanske ändå att försöka närma sig människor som befinner sig i eller lätt går in i de här tillstånden. Man blir lätt en del av dem. Det är som om kontakten med verkligheten är skör just då. Men bara just då kanske.

Men nu går jag kanske lite väl långt in i det här. Det enda jag egentligen ville var att säga tack för ärliga beskrivningar. Och ge lite tillbaka.

Rent poetiskt var den riktigt usel, snarare ett lyriskt blogginlägg än en dikt. Utan det var just de där orden "inte nu inte någonsin" som liksom stack ut, stack fram.

Jag tyckte Regina Lunds "dikt" var mer pubertal än vacker. Lite som Lunarstorm.

Det är väl det det handlar om till stor del Livet. Att försöka förstå att man aldrig någonsin kommer att kunna förstå andra människors val.
Förstå att människor är individer, den ena är inte den andra lik, och därför är det näst intill omöjligt att sätta sig till doms över andras val.

de kan nog visst ha haft både ångest,depression och svarta hål, men all känsla är inte densamma för alla.
alla depressioner är inte likadana, inte ens hos en och samma person.
jag har varit kliniskt deprimerad sedan jag var barn, men den depressionen jag hade som barn och sedan tonåring är inte alls liknande den jag har nu. det är inte samma känslor, inte samma mönster och inte samma reaktioner. det som tidigare var suicidalt är numera förlamande.

inte heller agerar jag likadant när jag har någon, vare sig det är djur eller barn, vars välbefinnande hänger på mig, som jag gjorde när jag var helt ensam. kärleken ger mer styrka.

Jag har haft depression (och vilja att dö) inpå mig genom nära anhörigs sjukdom, men ändå kommer jag aldrig att förstå. Det kan bara den som varit där själv.
Niclas, mycket starka bilder.
Det gör ont att titta - men det är viktigt så jag gör det ändå.

"Så gör inte en mamma."

Håller med dig helt i det - de kan inte ha varit där själva. Och hur skall man då kunna förklara?