Min stolthet. Solstickan har blivit sÃ¥ stor. Jag skjutsade honom till fritids idag och han sa: “Pappa, du behöver inte följa med mig in.” och jag hörde pÃ¥ tonen (trots att vi spelade Arch Enemy pÃ¥ bilstereon) att det handlade om att ta det där ytterligare steget ut frÃ¥n tryggheten. SÃ¥ jag gick inte ur bilen - stannade bara sÃ¥ att jag sÃ¥g att han kom in pÃ¥ fritids. Och insÃ¥g hur stor han blivit. Om mindre än en mÃ¥nad fyller han sju Ã¥r…
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
deep|ed
Per M
lisa
mymlan
Och snart flyttar dom hemifrån.
Usch, jag vet nite om jag vill att in lillgris ska bli sÃ¥ mycket större än han är nu. 2 Ã¥r är en underbar Ã¥lder. ja, minus trotsen dÃ¥…
Jag har ju inte barn själv men, jag var pÃ¥ ett Ã¥rs kalas igÃ¥r och insÃ¥g att innan jag vet ordet av det sÃ¥ kommer jag stÃ¥ pÃ¥ en skolgÃ¥rd och hänga blommor kring “lillkillens hals” fÃ¥r dÃ¥ har han tagit studenten.
Jag hittar inte din mailadress, men du har ju min…sÃ¥….jag väntar :)
Än så länge pratar han med dig i alla fall! Tänk när/om han blir en butter tonårsgrabb som bara mumlar nåt i stil med: dra åt h-vete gubbf-n så fort du säger något.
Vemod och stolthet.
Nostalgi och förväntan.
Snart vill de inte sitta i knät längre.
Snart får man inte ligga hos dem när de ska somna.
Snart går de till skolan själva. Och till jobbet!
Nu har vi ingen tid för oss själva men snart är det barnen som inte har tid med oss.
Det vore trevligt med lite lagom.