Senaste dagarnas snackis har varit Bingo Rimérs och Katarina Zytomierskas val att låta sina barn klä ut sig till prostituerade på en maskerad som firade KZs fyrtiofemte födelsedag. Jag tänker inte länka faktiskt eftersom den bilden och nyheten inte behöver mer Google-juice.

Ja korkat på såmånga sätt. Dels kan man fundera över personerna som valde temat, och vilken syn de har på sexarbetare. Knappast nåt som gör sexarbetarna någon tjänst alls utan mer ännu större avstånd och nedvärdering. Korkat att ta barnen med (självklart är det förståeligt att barnen ville med, och ja, de är säkert trygga med sig själva och att klä ut sig tillsammans med sina föräldrar). Föräldrarna Bingo och Katarina är inga duvungar när det kommer till offentligheten: de har levt i den, levt av den i så många år. Självklart måste de nånstans insett att det här kunde slå åt pipan. Och deras minst sagt bisarra försök att hantera drevet är 1A i hur man inte ska göra det.

Så ja – det hela är från början dumt och knappast att sätta barnens bästa i centrum.

Men. Det finns ett stort jävla men i det här. För det som upprör mig minst lika mycket är alla som är upprörda och hänvisar till att det är synd om barnen och att de kommer få lida av det i skolan. Ja, antagligen. Det beror dock snarare på uppmärksamheten än att deras föräldrar gjorde ett mindre smart val. Visst kan vi hävda att uppmärksamheten beror på deras val, men alla som nu skriver om det i sociala medier och i traditionella medier har också ett ansvar: är det för barnens bästa att du är med i drevet? Är det för att du egentligen tycker synd om barnen eller mest för att det är en moralisk känsla eller att du ogillar influencers, eller just de här två?

Kommer drevet vara det som skapar den riktigt skadliga situationen för barnen. För jag är ledsen men de unger som kommer att mobba de här barnen kommer inte få sin info från traditionella medier utan från sociala medier. Från TikTok men också från Twitter och annat. Och från sina föräldrar som spyr lite galla på Facebook och annorstädes.

Ett än mer cyniskt utnyttjande av barnen kan jag tycka att de anti-prostitutions-organisationer utför. De var oerhört snabba att uttala sin avsky mot både festen och vigt dra in sin åsikt att föräldrarna ”sexualiserar barnen”. Helt enkelt: driva sin agenda. De är knappast några pr-mässigt okunniga personer heller, och självklart såg de till att få plats i media för sina frågor. På bekostnad av de barn som de säger sig vilja skydda. Istället blir barnen collateral damage, means to an end. Oerhört cyniskt.

Jag sticker inte under stol med att jag, både som informationsliberal och som tidig sociala medieanvändare har varit med och drivit drev. Jag kan nog många gånger fortfarande känna att det kliar i fingrarna. Som kunnig inom sociala medier skulle jag inte ha svårt att vare sig starta eller accelerera ett drev heller. Men samtidigt har jag genom åren också sett baksidorna av det. Och hur de blanka vapen som sociala medier många gånger är gör att vi användare avsäger oss både sans och måtta, och även vårt eget ansvar. Det är vi som skapat det vi har idag – inte sociala medier i sig.

Det är en alltför enkel och feg inställning att hävda att allt ont är sociala mediers fel och att Facebook, Twitter och alla andra är de som måste ta ansvar. Det är i grunden fortfarande vi som måste ta ansvar: vi användare. Både för att i vissa fall stå upp för saker men också ibland inse att vi bara slänger bensin på elden.

I det här fallet så är det lika mycket de som skäller som skapar en farlig situation för barnen som deras föräldrar. Nånstans behöver alla alltid fundera över att även om man har rätten att yttra sig om saker så har man samtidigt rätten att inte göra det – och en skyldighet att fundera över konsekvenserna av det man säger.

Det är bara media som är tillräckligt utvecklade för att använda sig av konsekvensneutralitet, som vanligt folk som reagerar fortare än man tänker efter och skriver sina inlägg direkt, triggad av känslan, har inte den rätten.

Ett samhälle byggs av oss. Med hjälp av alla sorters byggstenar och verktyg. Hur vi väljer att bygga och hur vi använder våra verktyg visar sig i hur samhället kommer att se ut.

Och än en gång får jag anledning att återkomma till mitt gamla uttryck: Internet är en kniv.

Bild: @glenncarstenspeters?utm_source=unsplash&utm_medium=referral&utm_content=creditCopyText">Glenn Carstens-Peters on Unsplash