I veckan har två svenska poeter varit i ropet. Två väldigt skilda poeter som hanterar verkligheten på två väldigt olika sätt.

Tomas Tranströmer får äntligen Nobels Litteraturpris. Jag tycker i det här fallet det är rätt ointressant att diskutera antal svenskar kontra andra som fått litteraturpriset: Tranströmer är en gigant och en av århundradets bästa poeter. Han låter sina dikter tala – inte bara på grund av sin afasi utan även innan. Poesin är ett fundament och en egen värld i Tranströmmers värld.

Så har vi Markus Birro. Också en mycket duktig poet men som ofta lyckas att tappa bort poesin i alla vändningar och offentliga diskussioner. Den senaste stunten runt partiledarskapet i KD är bara en i raden. Han är en kändis som nog många inte vet om varför han är det. Hans värld är mediernas värld snarare än litteraturens.

Onekligen kan man fundera över means and ends: att skapa sin personlighet eller låta sina verk tala. De två poeterna har två mycket skilda sätt att närma sig sina mål. Är poesin ett medel eller ett mål i sig?