#fas3 handlar om samhället vs individen

Jag såg dagens Uppdrag Granskning och kan inte låta bli att fundera över några saker:

  • Det ställs aldrig frågan “varför” någon är arbetslös. Tanken att det kanske i dagens samhälle helt enkelt är så att vissa inte kommer att få jobb: på grund av brist på kompetens, brist på vilja, brist på…nåt annat helt enkelt gör att det inte finns något arbete. Det är ingen förklaring för alla men det är en parameter.
  • Samhället ska ta hand om och ge stöd för att få människor i arbete säger en del. Det är på många sätt den generella hållningen. Jag kan inte låta bli att fundera om det verkligen är samhällets generella ansvar. Jag har inget svar men jag kan tycka att det blir ett mantra som försvårar istället för att hjälper.
  • Om nu samhället ska ta hand om och ge stöd – och man skapar just såna platser för dem som inte får något jobb under långa tider: på grund av olika anledningar: är då fas 3-tanken så galen? Problemet är: vem ska fixa jobben som alla ska ha? Företag? Staten? Hur hamnar vi då när det gäller att statliga pengar konkurrerar med företag om nu staten ska skapa saker som ger jobb?

Jag tror att fas 3 kan vara bra. Och det kan vara dåligt. Egentligen diskuteras två nivåer:

  1. är fas 3 som koncept dåligt?
  2. har man inte sett till att det följer riktlinjer och det är meningsfullt?

Jag kan bli lite störd på att det sällan sätts saker i perspektiv – och man funderar på konsekvenserna av sitt “rasande” mot AF, mot staten, mot whatever som gör att man inte får jobb. “Ge mig ett jobb” är en ganska vanlig syn på hur Arbetsförmedling och stat ska hantera människors arbetslöshet.

Jag tror inte lösningen ligger i att staten ska ta hand om det. Om vi ska skapa fler jobb i Sverige måste det bli lättare att vara företagare (det låter som en gammal repig skiva men som företagare är det faktiskt så: det är jävligt mycket att hålla ordning på). Det är galet dyrt att anställa någon. Det handlar om att på många sätt addera mer än dubbelt så mycket inkomster för att kunna betala detta. Det innebär att jag antingen får jobba ännu mer för att fylla upp gapet mot den anställde som jobbar 100% – för att säkra upp om något händer: sjuklön, inkomstbortfall – you name it. Eller så ska jag anställa någon som jobbar lika mycket som jag gör: vilket innebär att denna lika gärna kan starta eget eller bli delägare vilket innebär att det i princip innebär två företagare.

Om man sedan ska anställa någon som kanske varit borta från arbetslivet länge, kanske varit sjuk – det är en risk man tar. Själv är jag djupt tacksam att jag fick en anställning efter min frånvaro och sjukskrivning. Men det var ingen som såg till att jag fick det. Jag gjorde det själv.

Ja, jag är libertarian. Ja, jag tycker inte staten ska lägga sig i om det verkligen inte är nödvändigt. Jag tror på kapitalism och fritt företagande. So shoot me. Men jag gör det eftersom jag i grunden tror på människan. Och här kan jag stämma in i klagosången mot staten men slutsatsen är en annan: staten har valt att inte vara brandsegel utan hindra från att ens hoppa. När man landar så bolstras man om hellre än hjälps upp på egna ben.

Jag kan ha fel. Vad tror ni? Är verkligen fas 3 så fel som grundkoncept?

Ps. Efter påpekanden. Ja, min fru är anställd på Arbetsförmedlingen men har inget med Fas 3-jobben att göra utan arbetar med studievägledning. Hennes åsikter stämmer sällan överens med mina i någon fråga och den här frågan har vi knappt diskuterat. Ds.