Att stoppa en föreställning på grund av att några blivit upprörda av Korancitat är sorgligt. På samma sätt som om det vore oerhört sorgligt om föreställningar och konstutställningar stoppades på grund av upprörda känslor runt feminism, kristendom, eller politik. Det är beklämmande när Kulturhuset förklarar:
”Ska vi jobba med Koranen och konst måste vi göra det kontrollerat och alla parter måste få komma till tals”, säger Kulturhuset i en kommentar.
En del hävdar feghet men jag skulle säga att det tyvärr handlar om att vi hamnat i en situation där rädsla styr våra val. En rädsla för att kränka innebär samtidigt att man tar sig ett tolkningsföreträde. Jag tycker att Mustafa Cans text säger det mesta i det fallet. Rädsla som censurerar är terrorismens och den icke-demokratiska maktens mål – efter det behövs inte några större våldsdåd: själva terrorn har skapat ett eget moment där stater skapar kontroller som förminskar friheten och vi själva håller tand för tunga. Hotet om kränkthet, hotet om terror är efter ett tag lika illa som terrorn själv. Som Lena Andersson påpekar:
Det är maffians och motorcykelgängets logik pådyvlad muslimerna från samhället, med den skillnaden att maffians och motorcykelgängets inlägg enbart ses som hotfulla och aldrig som respektabla påståenden om trons känslighet.
Det är vad man skulle kunna kalla ”skinnväst”-logik. Det som det här gör är att ge makt åt de få istället för att skapa en bild som är balanserad och möjlig att påverka. Problemet är att Kulturhuset i det här fallet helt enkelt också blir en rikslikare till hur man ska se på kulturuttryck som talar om islam: eller om andra kränkbara ämnen. Det är inte första gången men det börjar bli för många. Det handlar inte om att bara ha respekt för en religion, eller en politisk åsikt – utan också att respektera att vi har olika åsikter och att alla måste få uttrycka dem.
Samtidigt blir det nästan skrattretande när Axcess ryar i och ska ha Kulturhuschefens huvud på ett fat – eller åtminstone hans jobb ute i Platsbanken. Varför det? Det innebär ju ännu mer fart på rädslans spiral: nästa chef kommer inte ens våga att tillåta en liknande dansföreställning utan total kontroll och en lång process där personer från alla upptänkliga trosriktningar, politiska åskådningar och andra lättkränkta ska få revidera det kulturella uttrycket. Att konstant leta efter syndabockar innebär inget annat än en kortsiktig, knappt symbolisk vinst, för någon sorts rätt handling. Och att än mer sätta fokus på enstaka handlingar som ensamt påverkande ett händelseförlopp.
Att en hoper Sverigedemokrater nu plötsligt blivit yttrandefrihetskramare är ohyggligt roande. Finns inga som i sin egen politik satt in kränktheten som teorem.
Tolerans som sker i rädsla skapar inte värde – det balanserar inte och skapar inte större kunskap, mer insikter. Rädslan att kränka andra människor innebär helt enkelt att vi ökar lutningen på det sluttande planet. Det öppnar upp för likriktning och en kultur där vi återgår till att se olika grupper av människors värde utifrån deras grupptillhörighet än för att vara individer.
Det är för jävla sorgligt.
Ps. Ja, jag funderade själv om jag verkligen skulle skriva det här. Jag vet att läsare kommer att läsa in anti-islamism i texten trots att jag försöker att nivellera det. Rädslan för att bli sedd som något jag inte är finns också i mig. Rädslan för att bli hotad, att bli jagad oavsett om det är fysiskt eller digitalt finns där. Det gör det hela ännu mer sorgligt. Ds.