Håkan Juholt blir presenterad som valberedningens förslag till ny partiledare i socialdemokratin. Ger mustaschen ett ansikte och det vi ser är en fascinerande palatskupp där strategin från Juholt nu slår igen. Juholt är den som orkestrerade att Sahlin fick gå, enligt de flesta bedömare mer av personlig agg än på grundad på politisk oenighet.

För det ser onekligen inte bättre ut än att den stora demokratiska processen mest är ett spel för gallerierna. Jag tror inte att Juholt är ett fem-i-tre ragg: snarare finns det nog krafter inom socialdemokratin som nu fått makt att driva socialdemokratin bakåt – mot en mer gråsosseaktig ton. Nu driver man storyn om att det handlar om en outsider, om en person som inte är en del av partietablissemanget. Yeah right.

Att skapa en åt vänster-mitten inriktning känns som ett högt spel. Särskilt i ett parti som inte har någon politik. När även partiföreträdare fastnar i att beskriva personen Juholt istället för den politik som ska drivas, exempelvis Moberg, så är man riktigt illa ute. Jämför det med hur Reinfeldt beskrivs: aldrig något om hans person utan nästan uteslutande handlar det om hans politik. ”Borgeriet” är nog inte speciellt oroade – mer iakttagande.

Det vi ser är en palatskupp. Och från att ingen har pratat om honom verkar Juholt ses som socialdemokratins räddare. Tillåt mig likt tokmoderaten att tvivla även om Ulf Bjerelds positiva syn är intressant. Jag tycker det är lite skrämmande att det är så tyst från personer som jag håller för högt inom socialdemokratin. Peter Andersson, som tidigare hållit på Damberg, är plötsligt mycket positiv till Juholt. Höger vänster om. Alla åt mitten. Jag förstår Johannas känsla som representant på kongressen men i en modern politisk rörelse innebär det att andra kommer styra agendan. Och hon undslipper sig i en tidigare postning följande:

Idag fick jag handlingarna till s-kongressen där jag om två veckor ska vara ombud och bifalla en på förhand uppgjord partiledare. Ja, och så grupparbeta litet om en allmänt hållen text utan efterföljande beslut eller vägval.

Johan Westerholm är den som är oerhört arg över processen men även han rättar in sig i ledet. Den enda som vågar uttrycka att det handlar om en palatskupp är socialdemokratins Gossen Ruda Stig Malm.

För socialdemokratin är utmaningen nu att hitta en politik som utgår från individualiseringen av värderingar i samhället, något som jag länge pratat om som en viktig parameter för kommunikationsutveckling, och som Möller riktar in sin analys på detta. Det handlar om att inse att solidaritet inte är ett självklart ord i människors vokabulär, känslan är där men ordet i sig betyder väldigt lite numera. Det handlar om att socialdemokraterna måste sluta vara gruppinriktade, kommunitära och öppna upp för att idag är det individer som skapar sina egna nätverk utifrån sina egna värderingar. Palatskupper är inte längre okej – det vinner ingen på.