En kommentar av embryo får mig att fundera lite – och samtidigt har jag läst det som @stielli skriver runt näthat och mobbning. Båda är lite inne på att mobbning online, hat online är… värre än skolgårdens och arbetsplatsens: eftersom den finns skriven och därmed kanske kvar – respektive att själva mängden av den potentiella synligheten är större:

När jag var ”unge” förekom precis samma trakasserier som det gör nu. Ingenting har i grunden förändrats. Det är ”bara” det att vi har fått andra kommunikationskanaler. Lapparna som bytte ägare i korridoren och gick från en till en annan är inte längre lappar mellan två personer som kanske blev tio personer när dagen var slut. Nu är ”lapparna” uppdateringar på facebook som på fyra sekunder kan nå tusen människor. Genomslaget blir – självklart – tyngre. Större. Förödande.

Och visst är det så. Det är en större spridning. Det är saker som blir kvar. Den nya lagen runt fotografering har parametrar utifrån faktumet att mobilkameror och bild/filmuppladdning är i var mans hand idag.

Min tanke är om det ändå är så. Är det värre att bli mobbad, nedgjord, hatad på nätet av anonyma personer än det är att bli det av personer man känner, som man ser ansiktet på; och som man ska dela vardag med – på skolan eller på jobbet? Jag har inget bra svar på det egentligen. Jag bara funderar på om det faktiskt handlar om att vi ser kvantiteten som värre – trots att den kan vara enklare att hantera i vissa fall – än att inse att ”kvaliteten” (konstigt ord i sammanhanget jag vet) många gånger är bra mycket värre att handskas med: att bli nedgjord inför och kanske av personer man har någon sorts relation med.

Självklart finns det delar där det handlar om känslan av att många får se något man inte vill att någon ska se – ens svaghet, ens värdelöshet i andras ögon: då är själva mängden av potentiella läsare/ögon kanske värst.

Men samtidigt som det krävs mindre av mobbaren online att skriva det elaka så krävs det mindre mod av personer att säga emot. Nätet har en självrensande kraft många gånger: det är bra många gånger ensammare att stå i ett hörn på skolgården eller sitta ensam vid kaffebordet på jobbet eftersom de som inte nödvändigtvis tycker som mobbaren faktiskt inte riktigt vågar stå upp emot sina skolkamrater eller sin arbetskollega. Även om makten är stor för den som kan hantera internet så är den mindre än för den som skaffat sig makt genom förtryck och popularitet i det analoga livet.

Helt enkelt är det färre som är tysta på nätet. Det som Birro och andra kändisar valt att blunda för är de som faktiskt stött dem (det är fascinerande att Birro nämner det men ändå förklarar sig ensam – positiv input har inte något värde). De har gjort en kvantitativ analys av motståndet istället för att fundera över de som vågar stå upp på deras sida.

När det gäller diskussionen om ungas utsatthet på nätet så är den viktig. Men den får inte bli ett skydd för politiker och skolledare från att faktiskt ta tag i det våld, den mobbning som sker på skolgårdar – och inte bli en enkel utväg för arbetsgivare och fackförbund för att slippa hantera arbetsplatsmobbning. Det är lätt att stänga av tillgången till Facebook men det är bra mycket svårare att möta problemen i fikarummet.

Martin Luther King JR sa en gång: ”Det är inte de ondas ondska som skrämmer mig mest utan de godas tystnad”. Är det inte så att tystnaden är bra större i det analoga mötet med det onda än i onlinemötet?