Lucka 19: Om normalitet, brevlitteratur och barns bloggande

Söndag. Det är nedräkning inför min resa till Las Vegas. Börjar känna av en hel del reseångest. Och det är snart jul. Ekonomin är lite lätt tärd och det är inte roligt att gå in på banken direkt. Dottern är jätteförkyld – hon fick min förkylning med moms. Svensk moms. Tyvärr börjar min förkylning ta om. Jag måste till Stockholm imorgon. Jag ska hämta en pc för resan till CES och behöver jobba lite.

När jag läste pappers-DN imorse (jag gör det då och då faktiskt: inte på grund av att det är papper utan för att vi har den och Dagens Nyheter fortfarande kör sina tyngsta artiklar i papperet och sedan på webben) fastnade jag i den mejlväxling som gjorts mellan Ann Heberlein och Karin Johannisson. En helt fantastisk sådan som golvade mig på många sätt. Jag har svårt att egentligen plocka ut speciella bitar – jag älskar att läsa deras semiparallella diskussioner: extremt intelligenta men utan att försöka sätta sig på höga hästar. Det andas en respekt mellan dem – och en respekt som jag upplever växer efter hand. I början upplever jag Karin Johannisson som lite läraraktig mot den yngre Ann Heberlein men ganska snart försvinner det – hon ser det stora som finns hos Heberlein bortom det som skrivits liksom. Respekten växer för varje rad.

Jag älskar citat som det här:

Det som är normalt är inte alltid normerande. Det finns naturligtvis något förföriskt i detta, hävdandet av det normala som norm. Det är bara det att vår uppfattning om vad som är normalt ständigt skiftar.

Och en diskussion som jag inte tog handlade om det här med diagnoser, psykiska såna. Ann Heberlein skriver hur det exotifieras på ett oroande sätt:

Jag är inte så säker på att acceptansen för psykisk ohälsa är större nu bara för att den diskuteras och gestaltas. Jag är i själva verket ganska tveksam till det. Tycker att det finns drag av exotisering kring olika diagnoser.

och hon fortsätter att påpeka att en människa inte kan vara sin diagnos – något som jag många gånger känt blivit nästan en regel: hej jag heter Niclas och är kroniskt deprimerad (nu är jag väl mer eller mindre friskskriven). Förutom det jobbar jag som planner och är gift och har två barn. Typ. Hennes teologiska svar älskar jag:

Visst, jag har en diagnos […] men det är ju inte den jag är. Jag är inte ”bipolär”. Min sjukdom definierar inte mig – inte mer än min gudstro, min utbildning, min klassbakgrund, böcker jag läst och människor jag mött, min erfarenhet av våld. Jag tror inte att en människa är summan av sina omständigheter eller erfarenheter eller relationer. Hon är alltid mer.

Karin Johannissons beskrivning – distinktion – mellan humanistisk vetenskap och naturvetenskap gör att jag fick en svår längtan tillbaka till akademin, till att plugga inte något färdigpaketerat inriktat utan mer beteendevetenskap, kanske idéhistoria (jag började på en sån kurs en gång i tiden), eller faktiskt: en d-kurs i religionsfilosofi. Jag vet inte: men jag kan ibland bli trött på att behöva skala ner, förenkla, snygga till allt. Det är viktigt jag vet – viktigt för att få fler att förstå skönheten och nyttan med sociala medier, med ett nytt sätt att tänka på marknadsföring. Men det nya är också mer komplext – och det behöver vara så. Och jag är teolog: ibland något av det mest komplexa som finns eftersom allt handlar om så många lager av objektivism och subjektivism: lager som påverkar varandra på intrikata sätt:

osorterade tankar om alltings komplexitet som det är mitt och ditt (humanistens och teologens) privilegium att förstå men inte förklara, strukturera men inte reducera. Naturvetenskapens dröm, sägs det, är att skala ner det komplexa till det enkla. Som också är det sköna. Men är det inte just mångfalden som är det sköna?

Björn Wimans idé att låta spännande polariteter, personligheter, skriva brevlitteratur är värt att betala för. Själv älskar jag sånt. Bland annat Majakovskijs brev till sin stora kärlek Lili Brik och hennes syster Elsa. Brev, om så i DNs publiceringsmedvetna form, blir ändå mer nära, mer naket än anna litteratur. Nattens bibliotek har skrivit mycket om samma ämnen och samlat detta. God läsning. Precis som det här.

Något helt annat nu då.

Min son bloggar. Inte speciellt fokuserat alltid med om det han är intresserad av. Min dotter gör det också (fast hennes blogg håller jag på att bygger om så ingen länk). Då och då. Inget att uppröras över egentligen även om i svallvågorna av den här historien. Det är jävla dumheter att barn under 15 inte ska blogga. Schulman: det är töntigt, konservativt och småsint. Även om jag tycker att Elias drar det väl långt när han säger att näthat gör oss till bättre människor så handlar bloggande om att skriva, att kommunicera och genom att man gör det med chans/risk att någon läser det så fokuserar man (förhoppningsvis) bättre på språk, bättre på att skriva referat. Men också lära sig att kreativt våga uttrycka sin åsikt, kreativt tänka på att skapa innehåll och inte bara passivt ta emot. Det är något som skolan pratat om länge. Och i Sverige utvecklar IKT-pedagogiken detta. Ska man behöva vänta till man är femton för det?

Självklart handlar det om att – precis som med allt annat på nätet – viktigt att man som vuxen är närvarande. I bakgrunden, en trygghet att kunna luta sig mot. Inte kontrollerande utan stödjande. Själv har jag satt upp bloggarna, ser till att kommentarer och moderation kommer till mig också och hela tiden diskuterar, puffar och ger tips och konstruktiv kritik även på innehållet. Visst – det är mycket särskrivningar och jag säger det till min son hela tiden men det är bättre att han ser hur han blir bättre på att skriva istället för att jag går in och rättar.

Säkert får vissa nervösa ryckningar när de inser att han tillhör de ”unga” som spelar väldigt våldsamma datorspel. Tyvärr ger jag inte mycket för den här undersökningen – däremot förståeligt att den får sån uppmärksamhet. Läs Nylanders postning istället: bättre och mer balanserad och visar att forskarna själva har en egen agenda. Än en gång bevisas att forskning inom humaniora lätt handlar om att söka efter det man vill finna. Mindspark har på samma sätt gjort en mer trovärdig genomlysning.

Men det var inte det jag ville skriva om. För på Smacko dyker det med jämna mellanrum upp kommentarer som fastnar i spamfiltret. Nu senast dök det här upp:

Gmail - [Smacko.se] V?igen moderera:
Jag skrev tillbaka att de kunde ge fan i att skriva såna här saker (observera att det är i ”about” vilket indikerar att det är automatiserat). Jag får svar från en norrman som inte förstår någonting. Det intressanta blir när jag klickar på länken och hamnar på en av Tradedoublers sidor. Tradedoubler som ändå kan uppfattas som en relativt stor och seriös affiliate och reklamspelare. Jag har inget emot affiliate-marketing men jag undrar i mitt stilla sinne vad Tradedoubler anser om att personer väljer at använda falska/kapade mailadresser för kommentarsspam. Dåligt för varumärket.