Apropå det här med Mona Sahlins avgång:
När Aron har fullbordat försoningen för helgedomen, uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande bocken. Han skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och över den bekänna israeliternas alla skulder och brott, alla deras synder, och därmed lägga dem på bockens huvud. Sedan skall bocken föras ut i öknen av en man som står beredd. Bocken skall bära alla deras synder med sig ut i ödemarken och släppas lös där ute i öknen. (3 Mos 16:20-22)
Är det verkligen så att allt är Monas fel? Det är mycket personer hit och personer dit – och en ledare som inte kan säga, som Mona Sahlin gjorde, att det var fel politik som man gick till val på, har inte problem med sitt ledarskap: det är organisationen som helt enkelt har stora problem. Att tro att en avgång av en person skulle förändra organisationen är onekligen blåögt (rödögt).
Självklart inser jag att det inte fanns så mycket att göra och mitt bland alla kriskommissioner, krismöten och alla andra delar som dukats upp efter valet så kan jag ändå fundera över varför inte socialdemokraterna ställt sig en grundläggande fråga: kan det vara deras politik det faktiskt är fel på?
Jag tror att svaret på vad som nu händer med socialdemokratin är enkelt: den går sönder. Det starka stora partiet som enade arbetarrörelsen kommer att fragmentariseras och svensk politik kommer att polariseras i två block – ett konservativt liberalt och ett röd-grönt med en massa socialliberaler som hoppar emellan.
Uppdatering: Spot on?
För mig har personproblemet aldrig varit Mona Sahlin, men alltid resten av gänget – dvs den socialdemokratiska mediokratins spjutspetsar. Det som utspelas är en tragisk roman i den klassiska skolan.