När TV accelererar människans vilja att lyda

När jag var ungdomspräst här i Borlänge så jobbade jag med heldagar om värderingar och moral tillsammans med min vän Pena. Målgruppen var unga som i många fall var på glid eller på något sätt fanns i en sfär där risken att skada sig själv eller andra var hög. Vår ingång var aldrig att säga hur något var utan att utmana dem att tänka själva.

En av de saker vi diskuterade var lydnad, auktoriteter och att göra det man egentligen inte vill. Eftersom jag läst beteendevetenskap är Milgrams tester några av de mest fascinerande: de förklarar allt från varför vi kan fungera i grupp till varför det finns krig genom att de testerna visar att människan har en benägenhet att gå emot sina individuella värderingar om ett antal andra sociala parametrar finns: stark auktoritet som individen känner sig rädd, underdånig, har respekt för eller frivilligt valt till sin ledare respektive risken för att inte vara en del av en stark grupp alternativt social utfrysning. The Stanford Prison Experiment är ett annat experiment som tittar på ungefär samma beteendemönster.

I grunden är det relativt enkelt att skapa en sådan lydnad: stark auktoritet som ledare för en grupp som samlas gentemot ett yttre hot. Skapa “monster” utanför gruppen respektive en gemensam sak att kämpa för (gärna på ett högre plan: nationell säkerhet, artens fortlevnad, religiös moral, hot mot samhällets grundvalar). Det handlar om att sänka individens värde till förmån för gruppens. Svårare är det inte – eftersom vi är sociala varelser så är det en del av hur vi fungerar.

Så när jag läser att människor är chockade över att personer i ett liknande experiment: Game of Death/Zone Extreme, som till på köpet sades vara en pilot till en serie i TV är chockade över att så många är beredda att lyda en auktoritet blir jag mest sorgsen över de chockade personernas naivitet och okunskap. Jag är inte ensam, i en intervju påpekar kriminologiprofessorn David Wilson samma sak:

I wasn’t frankly surprised. We already know that people will behave in certain circumstances, we all know the point that he’s trying to make. How many times does it have to be demonstrated?

Milgrams undersökningar har redan starkt indikerat att lydnad är en djupt liggande betingning utifrån vårt sociala behov. Självklart kan kritiker – som gärna vill se människan som i grunden god försöka att falsifiera men det är enligt min mening rätt tunna argument. Här är en bra bloggpost som också innehåller Milgrams originalstudie att läsa om diskussionnen.

Archie Bland på Independent menar att även om TV adderas till mixen så är det samma sak som händer:

That this new version tweaks the formula to add a live audience and replaces a man with a white coat with a woman in a shimmering dress does not alter the fundamental fact: most of us are more obedient than we would like to believe.

Men jag skulle, precis som andra, påstå att TV-additionen accelererar det hela – något som  en av deltagarna förklarar:

I was worried about the contestant. At the same time, I was afraid to spoil the programme.

Däremot är det en alltför grund anklagelse att de 80 % (jämfört med 62% i Milgrams experiment) som faktiskt valde att gå hela vägen skulle göra det i jakt på “15 minutes of fame“. Det handlar snarare om att TV är en del av vårt sociala liv, av ett socialt curriculum som omsluter vår individ. Det som det visar är däremot att TV är en mycket stark påverkare när vi s a s blir huvudroll i en sändning. Helt enkelt handlar det om att man anlägger ännu en parameter som gör individen mer lydig av rädsla, inte medvetet sökande efter kändisskap, för att bli socialt utstött ur en mycket större grupp: tv-publiken vilket för många är lika med “alla”.

Är det här ett bra experiment? Rent vetenskapligt har det relativt lågt värde men samtidigt – ska du undersöka media måste det vara media på riktigt som är undersökningsbänk. Jag tycker att public service-kanaler borde ta sig en funderare över sitt suktande efter reality och dokusåpa-format.

För mig personligen blir det ännu en spik i fokusgruppskistan, något jag och Michele Miller diskuterade på Wonderbranding i veckan, eftersom det här indikerar att det hela tiden finns en stor risk för att en fokusgrupp säger vad de tror att undersökningsledaren vill höra.