Alltså. Jag skulle aldrig bli nominerad till något sportbloggpris. Men nu måste jag skriva om sport. Eller hjältar. Galningar. Vinnarskallar.

Jag vet inte vad man ska säga. Bilden känns klassisk. Anja Pärsson. Knappt ett dygn efter kraschen.

Det känns som om tredjeplats var den största segern. Bragd? Ja.

För det handlar inte om de fysiska skadorna enbart: för även där är hon ett unikt fenomen. Men skallen. Vinnarskallen. Hårdheten i de mentala musklerna. Att ge sig ut i samma backe. Vilken av oss andra skulle göra det? Bita ihop och köra störtlopp igen – dagen efter att hon lurade döden trots 60 meters luftfärd, med högsta peak på fem meter över marken i 120 km. Utan säkerhetsbälte. Utan krockkudde.

Den som är någorlunda insiktsfull i trauma, chock och psykologin hos människor som är med om saker som är extraordinära så är Anja fullkomligt fabulös. Att hon sedan säkert, trots allt, är besviken över ett brons gör hennes styrka bara ännu större. Pernilla Wiberg har rätt, jag tänkte på samma sak när jag såg i Twitterfeeden att Anja skulle åka: det här är vår nya Stenmark och mer därtill. Ledsen Kalla, ledsen Ferry – men Anja kommer att, om det finns någon sans i världen, plocka bragdmedaljen. Se där. Det får hon inte. På grund av reglerna. Snopet.

För det här bronset är en medalj som visar att det går att vinna över smärta, rädsla och faktiskt vinna genom att tro på sig själv.

Sen får man väl helt enkelt gratulera två läkemedelsföretag :) för den här pr-vinsten.