Det blir svårare och svårare att uppamma tid och sug för att fortsätta att jaga efter bra ämnen, göra genomtänkta postningar och inte sällan känns det som om man upprepar sig själv. Jag ser det hos flera av oss som hållit på mycket länge: det blir färre postningar, det är inte lika “vibrant” och för min egen del kan det ibland kännas som om jag lika gärna kan skriva en postning med länkar bakåt istället för att skriva ihop ett prosastycke. Vet inte om det är samma sak som drabbat Blogge men det är sorgligt att nu se slutbilden av en så viktig blogg. Det är synd både när det gäller klimatet runt de frågor som Blogge vågade ta i – på ett sätt som få av oss andra vågade – och synd att han nu bara tagit bort allt och lämnat “a trail of dead links” efter sig.

Det här är också en aspekt på diskussionen om att K-märka domäner som Jocke varit inne på. Problemet är ju att innehållet kanske ibland är ännu viktigare och när det försvinner så blir det ett hål och en sorts dissonans fr a för de bloggar som valt att länka till ett visst innehåll hos exempelvis Blogge. Men samtidigt: vem äger innehållet? Eller snarare – vem har rätten att klicka på “delete”? I en aspekt så blir det du skriver allmängods – genom att ge ut det så blir det en del av världens samlade textmassa: som samlar en värld. Utifrån en aspekt på en frihetlig syn på information så borde det finnas kvar och vara tillgängligt för alla. Å andra sidan så bygger det frihetliga tänkandet inte på någon annan entitet än individens rätt till det som är hans. Två aspekter som problematiserar såväl när en bloggare vill lägga ner sin blogg som när det gäller upphovsrätten i stort.

Själv har jag, delvis i affekt, påpekat att jag kommer att sluta vara personlig, sluta att skriva som mig själv. För att det är något som slår fel idag när fler och fler av ens nära läser bloggar. Flera av oss är vana vid en tid där bloggandet var något som ingen tog på något större allvar, och där bloggandet ansågs som ett sorts dagbokande på nätet utan större värde (vissa: Jan Guillou och andra mediarävar anser det ju fortfarande). Idag är det en annan tid och det kräver ett nytt förhållningssätt som är svårt för oss som bloggat i mer än fem år (jag har bloggat sedan 2001).

Deepedition vet jag ännu inte var det tar vägen. Jag kommer inte välja samma sätt som Blogge gjort och stänga och slänga men det kan hända att Deepedition blir en sorts död bloggstad, övergiven, men fortfarande bärande vittne om vad som funnits där. Jag gillar länkar och jag vill inte att de som länkat till mig ska plötsligt finna sina länkar värdelösa och tomma. Men som bloggare lutar det mer och mer åt att jag går åt ett annat håll. Samtidigt är det här min skapelse, jag har valt ett sätt att blogga, utvecklat det och tycker det är roligt.

Så jag vet verkligen inte. Det här kan vara början på något nytt eller slutet.

Uppdatering: LOKE skriver något mycket bra:

Bloggosfären behöver Dougherty [Blogge Bloggelito; deeped anm.], men Dougherty behöver inte bloggosfären.

Så är det självklart. Men frågan är då – vad är bloggosfären? Och jag funderar lite över de som menar att det väl inte är hela världen om man raderar (eller gör oåtkomlig – 404 oavsett) också anser att detsamma gäller böcker och andra textsamlingar? För övrigt lutar jag mer åt att låta Deepedition ta en bloggsemester. Funderar på att skicka honom till en schysst bar med all inclusive och en bunt böcker. Synd bara att jag inte hinner åka med :).