Det är roande läsning den läckta lagrådsremissen Ivia Wikileaks som blir en viktig motor för gräsrotsjournalistik) där teleoperatörer, ISPs och andra som på något sätt hanterar IP-adresser ska tvingas att spara alla loggtrafik i sex månader. Det roliga är ju att politikerna fortfarande försöker att hålla det gamla skenet uppe. Hello – det är kört att försöka att mörka saker idag. Det är roande på grund av att man verkligen försöker få det till att inte ha med IPred att göra, att skilja det från TPB och hela den diskussionen trots att det i själva remissen finns ett antal skrivningar där IFPI och Antipiratbyrån haft starka åsikter. Och det är ju så att datalagringsdirektivet i sig inte stipulerar hur grovt ett brott ska vara för att det ska gå under denna:

Dessvärre kvarstår en lucka i lagen sedan Bodströms tid, säger hon: den om hur grovt ett brott ska vara för att uppgifterna ska kunna krävas ut.

Borgerliga politiker som skyller på Bodström är lite sorgligt också. Var är er ryggrad? Linander försöker förklara men helt ärligt så känns det sannerligen som kejsarkläder. För oavsett definition av grova brott så bygger det hela fortfarande på att om uppgifterna finns kvar så kommer IPred alltså att fungera – det går att begära ut uppgifterna då man annars bevisar att teleoperatörerna och ISPerna helt enkelt brutit mot datalagringslagen. Så visst är det så att själva datalagringslagen inte tillåter IFPI att använda den som grund i sin småsinta jakt men tillsammans med polismetodsutredning, ett IPred och en eventuell framtida fällande tom i högsta instans för TPB (staten får väl se till att hitta fler jäviga domare) så är det väl ingen som på allvar tror att upphovsrättslobbyn inte  kommer att försöka använda det här för sin fördel?

Ändamålsglidningen är i full gång. Det är flagrant att så få politiker inte väljer att se det hela i sin kontext: alla lagar sammantagna utan som Linander och många fler: cruncha varje lag för sig som om den inte hade något koppling till något annat. Grejen är att det har det: det handlar om internet. De handlar om personlig integritet. De handlar om vilken sorts demokrati vi vill ha: en som är sann eller en som är kinesisk (australiensisk).

Det sorgliga i allt det här är tvåfaldig:

1. Det här är, oavsett vad vissa politiker försöker att påskina, en grundläggande fråga (det är faktiskt pinsamt av människor som jag förut hållit för smarta när de försöker förminska frågan till att handla om fildelning). Det handlar om grundläggande demokratiska värderingar. Statsmakten och i sin tur företag med intresse av tystnad och opaka strukturer skapar mycket snabbt nu lagar och regelverk som skjuter tanken på ett fritt samhälle i sank. Jag mår helt ärligt lite illa när jag ser diverse politiker hylla frihetskämpar, rasa mot att demokratiskämpar slängs i fängelse och gråtandet över förtryck av journalister och andra samtidigt som man säljer ut den svenska lagstiftningen: säljer ut vår personliga integritet.

2. Magnituden av de olika regelverken sammanslaget borde få alla att inse vad som håller på att hända. Men exempelvis artister, författare och andra är mycket tysta. För deras enda intresse, som skymmer deras blick för de mycket mer långtgående konsekvenser som IPred och andra lagar kommer att få. För sig själv är närmast: precis som det inom bloggosfären finns en febrig integritetsdebatt så finns det gissningsvis inom de artistiska kotterierna en motsvarande hetta över att man nu en gång för alla ska stoppa “stölderna”. Det är tunnelseende som alla fått. Tystnaden säger mer än tusen ord i det här fallet.