Mildner skriver mycket intressant och bra runt hur kulturens objekt förändras och blir arbetsmaterial i varje individs egna produktion av sociala och kulturella objekt. Han menar att många inte ser den mycket större impact som fildelning och ett nytt sätt att se på immateriella tillgångar ger på hela samhället och på vår kultur – och att ingen lagstiftning kan förändra det. En liknande infallsvinkel finns i den här artikeln som just tar upp att kulturbranschen väljer att använda lagboken istället för att följa det kreativa flödet.

Själv fick jag en påminnelse om hur olika vi är i generationerna när det gäller hur vi förhåller oss till våra kulturella objekt. Solstickan och jag var ute och åkte bil och han funderade över hur en bil skulle se ut om man behövde spela “såna där stora svarta saker som morfar har”. Det tog ett tag innan jag insåg att det han beskrev var vinylskivor. Att inse att vi snart har en generation som inte ens förstår vad en cd-skiva är så förminskas kopplingen mellan kulturella objekt och den fysiska världen. Ju mindre och desto mindre analog/fysisk bäraren av ett skapande blir desto mer förändras vår relation till varje enhets värde.

I diskussionen runt IPred och TPB så finns helt enkelt en miss: de som diskuterar regelverket är personer som minns och fortfarande lever i en värld där varje kulturellt objekt bärs av en fysisk uppenbarelse: den tryckta boken, en silvrig plastbit eller DVD-omslaget. Det möter en framväxande generation där dessa fysiska kännetecken är obsoleta och där det digitala är bärare för det kulturella objektet. Som i sin tur remixas, delas och används i helt nya kontexter, i det egna skapandet av en världsbild.

Vi satt där i bilen och lyssnade på Arrested Development och Solstickan frågade mig om hip-hop. Jag försökte förklara hur hip-hop ofta skiljer sig från annan musik inte bara genom rap utan också genom att bygga på loopar och groove som i början togs direkt från andra skivor genom att upprepas. När jag nu tänker på hur hip hop utvecklades i slutet av sjuttio och början av åttiotalet så känns det som en försmak av det vi ser idag när det gäller fildelning och användargenererat material: man tog det man hade tillhands, andra musikers musik, klippte isär och satte ihop på nya sätt, remixade ett kulturellt objekt till ett nytt. Precis det som händer i sociala medier där varje person har möjlighet att bli en publicist. Precis det som de nya möjligheter av att skapa film, musik och bilder ger.

Mot detta står en visserligen logisk men på grund av utvecklingen obsolet upphovsrättslagstiftning.

Uppdatering: Josh och Unni Drougge skriver tillsammans en debattartikel i Aftonbladet om fildelning och väl läsvärt är Joshs analys av hur Drougge valt att se på sitt författarskap på ett nytt sätt.