Anna Troberg tar jämförelsen mellan Ny Demokrati som en personlig skymf. Jag tror hon missuppfattat det hela: det handlar inte om innehållet i politiken utan strukturerna – jag hade kunnat lägga till Fi!, diverse obskyra vänstergrupperingar mm. Jag skrev igår:

jämförelser med saker som Ny Demokrati och andra enfrågeinriktade partier faktiskt är vettiga: inte för att jag på något sätt menar att Piratpartiets idé och kärnfrågor på något sätt liknar dessa partiers utan just för hur svårt det är att inte snubbla som politiskt parti inom enfrågesegmentet.

Så är det hela – att skilja mellan innehåll och struktur är viktigt. Piratpartiet är inte sina strukturer – men de måste vara solida för att innehållet inte ska glida fel.

Hennes postning är en uppgörelse med Andreas Ekström och för min del tycker jag inte att hans postning är speciellt bra. Frågan är varför Piratpartisterna spenderar så mycket krut på honom? Ekström har en massa bra postningar och åsikter men är han en sån otäck fiende att allt det här är värt det?

Idag kom siffror från SIFO – självklart är en undersökning aldrig hundraprocentiga och visserligen var undersökningen beställd av PP som dock ger ut all rådata och därmed tillhör det mest transparenta partiet, som berättar att sju procent av svenskarna klart kan tänka sig att rösta på PP i EU-valet och ytterligare fjorton svarar ”kanske”. Visserligen är det lång väg att gå från att säga att man kan tänka sig till att faktiskt rösta men det är intressanta siffror. Och det är fan dags att ta tag i detta – som jag sa i min tidigare postning: bli en verklig spelare och inte ett underdogparti.

Det som är lite roande är att Thomas Tvivlaren i sina kommentarer menar att jag och andra blivit styrda av känslor – visst kan man försöka utveckla tanken om konfliktperspektiv men det är enligt mig inte intressant i den här frågan. På något sätt känns det som om man glömt att titta sig i spegeln. För den reaktion som kom efter Ekströms men fr a efter Mymlans inlägg bygger på massor av känslor från pirathåll. Inte så konstigt – är man engagerad i något så finns känslor med. Och upplever man sig felaktigt anklagad och har lätt att brusa upp så gör man det. Men jag tycker att i det här så är det knappast så att det är ”kritikerna” (själv känner jag mig knappast som någon kritiker, möjligen intresserad frågesättare) som är mest känsliga.

Framförallt är det illa att den här diskursen blev en konfrontation. Det finns oerhört viktiga frågor att ta hand om. Ypperliga idéer att jobba vidare med. Och det är dumt att välja att peka ut kritiker eller personer som väljer att ifrågasätta, som de som har ansvaret. Ett parti som inte kan klara av detta kommer ha mycket svårt att hantera ett plenum. Jag har inte sett det, och jag hoppas att jag slipper se det, men jag har farhågor om att jag och andra kommer få höra att det är vårt fel att motståndet mot IPred och andra repressiva lagar sjönk på grund av vår kritik och våra ifrågasättanden av Piratpartiets struktur och fokus. Det vore synd och mycket mycket olyckligt eftersom man då skulle bevisa att våra farhågor om PP som ett klassiskt enfrågeparti var riktiga. Jag hoppas inte att det blir så.

Tillbaka till Anna T:

“Den totala avsaknaden av politisk helhetssyn.” – Det är inget nytt att ett parti fokuserar på vissa frågor. Dessutom är det rent praktiskt så att mindre partier alltid måste köpslå med sina sympatier i vissa frågor för att eventuellt kunna få igenom sina kärnfrågor. Piratpartiet hymlar i alla fall inte med vad vi kommer att fokusera på.

Problemet för mig och säkert andra är just den ensidiga fokuseringen på enfrågesegmentet; att prata om ”fokuspartier” räcker inte. Oavsett om frågan är mycket stor och genomgripande så bygger demokratiskt styre på ett antal ytterligare delar: i grunden handlar det om att styra ett land. Utan det så blir det fortfarande endast en intresseorganisation i min bok. En folkrörelse ja – men inte ett parti. En del väljer att argumentera utifrån att folk vill ha enfrågepartier – och självklart indikerar många undersökningar om folkrörelse-Sverige att det är enkla, enfråge- eller tematiska partier som har en ökande medlemsingång medan de traditionella folkrörelserna tappar. Samtidigt är knappast bilden entydig – alkoholfrågan hos IOGT eller kyrkligt engagemang är avgränsade frågor men likväll förlorar dessa sina medlemmar. Snarare handlar det om nätverkande och att slippa köpa hela paketet som enskild medlem. Självklart har partier hjärtefrågor – men dessa sätts alltid i ett ekonomiskt, socialt och demokratiskt perspektiv; och partiet bör ha ett hum om att lösa detta. Det är partiet eller organisationen som härbärgerar helheten. Bondepartiet valde inte att bara enögt satsa på lantbruk utan satte det i ett större sammanhang, arbetarpartierna må ha varit engagerade i en kvasirevolution men struntade inte i att ha en ekonomisk politik. Libertarianer må synas som att ta den enkla vägen med en nattväktarstat men det är ett helhetsperspektiv. Till och med Miljöpartiet insåg (till slut) att man måste straighta upp sig och skaffa sig någon sorts konsekvensanalys och generell politik. Piratpartiet är inte där och att tidigt förklara att man är beredd att ”köpslå” får mina varningslampor att blinka. Hur långt är man beredd att gå? Vilka frågor är man beredda att sälja ut?

Jag vill helt enkelt kunna lita på Piratpartiet.