En perfekt värld

Lördag i november. Imorgon invaderas huset av släkt då Terrorprinsessan fyller år på måndag. Själv har jag varit ner till SB Media och fixat några grejer till ett av E.ON-projekten och ska nu sätta mig och rensa html-kod. Det är tur man är Jack of all trades (deprimerande tanke egentligen); jag är inte bara varumärkesstrateg, jag kan läsa html- och php-kod också…

Sitter och är sådär IKEA-modern vid barbordet i köket, lyssnar på TP som spelar något spel via nätet och lyssnar på Abba.

Tänker på den här postningen (via The Jennie). Omvälvande och en hel del igenkänning. Själv brukar jag väl snarare säga att jag har ett gigantiskt självförtroende men en fullkomligt usel självkänsla. Och just det här har jag också fått höra:

Med det fick jag höra att jag skulle vara deprimerad i hela mitt liv. […] De sa att jag var så pass intelligent att jag, bara jag ville, skulle kunna lära mig att leva ett låtsasliv. Att jag skulle kunna spela känslor. Lära mig att agera som andra. Lära mig förstå hur folk tänkte och kände på ett, typ, ja, faktaplan. Jag skulle inte kunna känna intimitet själv – nej, jag skulle spela det. Jag skulle i princip se hela mitt liv som en film, och det är den paroll jag levt efter.

Det är så jäkla konstigt ändå. För ingen av oss som på olika sätt har kroniska depressioner och andra liknande “störningar” kan sägas vara utan känslor – problemet är väl snarare att erfarenhet och våra snedtändningar i synapserna gör känslorna en smula fel – eller missriktade, misstolkade och överreagenta. Problemet ligger väl mer i att om man levt ett liv där man försökt att förstå och spela med inte i slutänden vet vad som är spel och vad som är verklighet?

När jag satt och läste en artikel om rekrytering, där en konsult utgick från den perfekta intervjun som index 1.0 och hur alla andra delar aldrig kom upp till det index så tänkte jag på att det är lite hur vi ser psykologi och människor.

Vi sätter upp en perfekt bild av ett balanserat, “rätt fungerande” psyke och sedan mäts alla människor utifrån det perfekta. Hur många lyckas att ens komma i närheten av balansen? Och samtidigt höjer man upp personer inom kultur och inom andra delar som förebilder – där de många gånger knappast är balanserade eller ens riktigt friska. Många undersökningar visar att riktigt bra ledare har starka psykopatiska drag, att personer med stora expertkunskaper ofta har både binära personligheter och starka drag av Asperger. För att bli känd krävs sjukliga mått av narcissism för att ens börja försöka osv osv osv. Men ändå väljer samhället att inte se alla sneda och vinda personlighetsdrag som bra utan alla får känna att man är lite galen, lite konstig, lite fel.

Samtidigt är det ju självklart så att det a) kan skada andra b) kan skada personen själv. Det finns en socialt icke-acceptans av lidande. Det moderna upplysta samhället strävar mot ett samhälle fritt från mänskligt lidande. Det är i grunden också vad som skiljer ateism från teistiska trossatser: att strävan handlar om att ta bort lidandet – inte se det som en del av ett mänskligt liv.

Det är ingen perfekt värld vi lever i. Frågan är om vi ens vill ha en perfekt värld? Den skulle se oerhört… annorlunda ut…

Reblog this post [with Zemanta]