Ännu ett felslut

När man pratar om nya medier, nya kulturyttringar och liknande så är det nästan alltid så att “samhället” aka “vuxenvärlden” försöker att backa. Så har det varit i snart ett halvår, nio månader, efter att Facebook började röra sig i Sverige. Idag läser man två osannolika “experter” uttala sig om att finnas på nätet.

Datainspektionens Göran Gräslund har poppat upp som en sorts moralismens väktare över nätet. DI ska vanligtvis förhålla sig relativt neutrala och objektiva, avgöra vilka datalagringsdirektiv som ska gälla och hålla koll på att databaser inte används på ett felaktigt sätt. Gräslund har däremot under den senaste månaden uttalat sig om beteenden på nätet. I en sann bakåtsträvande anda. Idag förklarar han åter att det är farligt att vara personlig på nätet. Enligt honom utifrån att framtida arbetsgivare kan tolka saker annorlunda.

Gräslund gör ett generalfel. Han utgår ifrån att arbetsmarknaden (alltså arbetsgivare etc.) är statisk. Ingen förändring sker där. Tolkningar och kunskap om hur sociala medier fungerar kommer alltid vara lika låg som idag. Synen på vad som är eftertraktat och värdefullt kommer alltid vara som idag (eller som Gräslund själv anser). Problemet är att det hela är ett argument som bygger på att vissa delar av samhället – i det här fallet arbetsmarknaden – lever i ett sorts kulturellt vacuum. Om vi utgår från att en framtida arbetsgivare för dessa unga är något yngre än Gräslund så har denna gissningsvis antagligen andra sätt att tolka information från potentiella arbetstagare, utifrån en egen erfarenhet av sociala medier och (förhoppningsvis) en mer modern syn på personliga varumärken, nyttigheter hos sin personal etc. Alltså blir inte det personliga tilltalet, den personliga transparensen en black om foten för dessa unga – snarare är det den som inte förstår de sociala medie-koderna, som inte använder sig av de format som inom några år kommer att vara basala för varje företag i sin kommunikation internt och externt, som kommer att få det riktigt knivigt när de ska söka jobb.

Morgondagens arbetsgivare kommer att söka efter personligheter. Antagligen utifrån ett antal sökkriterier och data mining-tekniker. För att skapa bra team med ett antal individualister som tillsammans kan skapa högre produktivitet och bättre effektivitet genom att de direkt kan börja att fungera tillsammans. Olika personlighetsvalideringsinstrument kommer att bli ytterst viktiga och ett sånt verktyg som min vän PRfekt Mattias Östmar utvecklar kommer att användas på många olika plan.
Jag tror det var Annika Lidne som påpekade i något sammanhang att det framöver snarare är så att en arbetsgivare kan komma att ifrågasätta varför en person inte finns med på Googlesöklistan snarare än att ifrågasätta vad personen skriver på sin personliga blogg.

Så Datainspektionens Göran Gräslund menar inte att vara så profetisk när han i sin iver att varna förklarar:

Den nya internetkulturen triggar ungdomar att berätta om sina liv.
För att ändra attityden måste många hjälpa till, beslutsfattare, lärare och föräldrar:
– Det är dags att de vuxna öppnar upp ögonen, det är andra tider nu

eftersom han uppenbarligen inte menar att “vuxenvärlden” ska förstå och kanske till och med ta till sig något utan i kontexten menar att man måste “stävja” det här. Han är ute och cyklar, visar mest att han gör ett felslut utifrån synnerligen subjektiva moraliska värderingar.

Linda Skugge, detta under av intellektualistisk moras och kd-aktig moral, förklarar på samma sätt att hon knappast är något chefsämne i framtiden:

Jag skulle aldrig anställa en brud som har lagt ut halvnakna bilder på sig själv på nätet. Det är det nog få som har lust att göra.
Jag skulle inte lita på henne heller och inte ens tycka att hon verkade särskilt cool eller sympatiskt. Vill man ens ha en partybloggare med flest träffar på internet som väninna?

Varför inte? Jag ser inget objektivt argument. Snarare ett moraliskt tyckande som inte har speciellt mycket med en sannolik framtid att göra. Skugge bygger alltså ett råd om en framtid på vad hon själv tycker om att lämna ut sig: vilket i sin tur är roande om man tänker på att hennes böcker knappast har en självförstörande mekanism i sig – och det hon skrivit är knappast annat än just naket, självutlämnande. Hon visar också att hon, trots att hon försöker förklara att hon i princip uppfann bloggandet, inte förstått vad sociala medier handlar om. För Linda Skugge handlar allt som hon producerar om att få betalt. Hon är sannerligen en “oldie” i sitt sätt att tänka. Och precis som Gräslund bygger hon sina antaganden på en ologisk grund: att allt som är kommer alltid att vara.

Framtiden handlar om personer. Redan idag plockar företag ut sina anställda utifrån deras personligheter minst lika mycket som deras teoretiska kompetens. Problemet är att vi just nu är i luften mellan två trappsteg: det gamla sättet att se på företag och anställda, där kollektivet alltid går före individen, och det nya nödvändiga sättet: att individen är till för sig själv och företaget är det som måste sälja in sig. Varken Gräslund eller Skugge verkar ha uppmärksammat att “employment branding” inte handlar om att varumärka sina anställda utan att göra företaget så attraktivt som möjligt för enskilda individer. De har missat att fler och fler företag försöker hitta ett mer transparent förhållningssätt när det gäller sig själva men också att acceptera ett större transparent förhållningssätt från sina anställda.

I båda delarna är det en utveckling som inte går att stoppa. Det är en kulturell utveckling som bygger på en värderingsförändring (och då pratar vi om grundläggande strukturella värderingar: inte någon sorts finare version av moral). Det går inte att “stävja” något som i princip handlar om en kraft som idag rullar på av sig själv.

Gräslund borde helt enkelt gå tillbaka till att kolla register. Och Skugge borde göra något annat än att försöka teoretisera om framtiden.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,