RvdB hotar med att skicka en faktura på 20k till mig för den knappt läsbara faksimil som jag lagt upp för att visa hur stolt jag var att faktiskt bli uppmärksammad för den kunskap jag ändå har inom sociala medier. Så jag har tagit bort bilden.
Ja, det var på gränsen. Kanske till och med över den. Men jag trodde faktiskt inte att RvdB ansåg att den faksimilen skulle vara läslig och värd 20k. Den är det inte för mig. Jag är en privatbloggare som driver två bloggar där jag bland annat valt bort att ha reklam – för att det här inte är något jag tänkt tjäna några pengar på.
Just nu känns det trist. Trist att behöva göra det här. Trist att behöva vika ner sig.
Just nu känns glädjen i att blivit uppmärksammad, glädjen över att DM skrivit om sociala medier på ett habilt och bra sätt mer som något annat. Och glädjen i bloggandet känns långt borta.
För jag har inte råd med några 20k. Jag är inte Dagens Nyheter. Jag är inte beredd att ta den här striden helt enkelt. Jag har en familj att försörja.
Det var dumt att försöka gå head to head med Dagens Media när jag inte har den ekonomiska möjligheten att fajtas.
Mitt intresse i frågan var helt enkelt att fundera över vad som faktiskt är mest intressant: att jag visade glädje och gav DM pluspoäng och gratis cred – eller att jag principiellt valde att lägga ut någon annans intellektuella ägande.
Jag välkomnar diskussionen: utifrån sociala medieperspektiven, utifrån vad som faktiskt är marknadsföring och var gränserna bör gå mellan vad som är transparent och vad som är intellektuellt ägande.
Ni får kalla mig feg, dum eller whatever. Jag bjuder på det. Jag kommer säkert tillbaka. Men idag inser jag att bloggosfären fortfarande inte har någon större makt.

Uppdatering: Jag har ringt RvdB utan att få tag på honom. Lämnat ett meddelande där jag berättar att jag faktiskt tagit bort bilden och nu hoppas att slippa fakturan. Men jag ville också gärna diskutera det hela med honom, som två personer rätt intresserade av media och medieutvecklingen i ett föränderligt och disruptivt landskap. Jag har också funderat över hur det hela hade varit om jag exempelvis tagit en bild på min son som läste uppslaget – med hög upplösning men där han syns. Det hade varit lika lätt/svårläst som tidigare men en bild av min son som läser en artikel om sin far (jodå, han kan läsa). En annan intressant sak är om jag rakt av kopierade de pratminus som står för mig och publicerade dem. Det skulle vara en överträdelse av citaträtten. Men det är ändå mina ord. Frågan är då: vem har äganderätten till mina ord? Jag eller tidningen?