Jag tillhör den där lilla miniskula delen av befolkningen som läser ledarsidor. Vad jag förstått har FN satt upp oss på listan över utrotningshotade arter. Lokalbladet här i stan: Borlänge Tidning (egentligen med samordningens idé – Dalarnas Tidningar) har valt att inte använda sig av de klassiska osignerade huvudledarna utan varje ledarstick skrivs under. Man har valt att dels ha gamle pilsnerredaktören Christer Gruhs kvar och sedan kryddat det hela med Pernilla Ohlin, en yngre kvinna (vars digitala spårbarhet inte är speciellt bred).

I dagens blad skriver PO om det demokratiska presidentkandidatvalet. Hon för fram hur historiskt omvälvande det är att Barack Obama, som ”räknas som svart”, kan komma att bli nästa amerikanska president – och hon gör en invecklad tirad där hon visserligen påpekar att Hillary Clinton tillhör en undertryckt minoritet: medelålders kvinna, men anser att det fantastiska ligger i att Obama kan komma att vinna. Hennes slutsats är helt enkelt att det är en större seger om en svart man vinner valet än en vit kvinna.

Jag tror iofs att det finns ett par till, möjliga förklaringslager att gå igenom: där man också kan hävda att kvinnor har det fortfarande svårare att komma till ledande positioner i det amerikanska näringslivet är svarta män, att USA under flera år haft en svart kvinna på den näst viktigaste politiska posten: utrikesministerposten, vilket därmed borde vara oerhört mycket större. Och innan Condolezza Rice satt Colin Powell där, en välrenommerad militär. Och svart.

Det som jag funderar över är varför en ledarskribent i en liberal tidning (för DT är väl fortfarande liberala även efter uppköpet?) inte problematiserar sin egen fascination? Vi skriver 2008. En global värld. Svarta presidenter har funnits förut: i Afrika är det hur många som helst. Kvinnor har börjat att styra länder, visserligen blir de oftare offer för terror (Bhutto, Gandhi). På något sätt så faller PO på ett eget grepp: att sätta USA i en egen serie.

Visst: det är (än så länge) världens största ekonomi, det som sker i USA får ofta eko i resten av världen. Men att det skulle vara ett land som inte påverkas av resten av världens utveckling är onekligen en märklig syn på saken. Det känns som om PO fastnat i sina egna fördomar om USA och det amerikanska folket, som ett rasistiskt och misogynt folk. Hon glömmer bort att reflektera demokraternas val kontra vår svenska politiska ankdamm: hur många med invandrarbakgrund sitter i Alliansregeringen (en eller två?), hur många kvinnor har varit statsminister (noll)? Hur många samer får komma till tals?

Det är lätt för liberala svenskar att fascineras över det som nu faktiskt håller på att hända inom amerikansk politik – men man glömmer lätt att Bush, denne konservatismens ståthållare, faktiskt gjort mer för kvinnor och färgade (Condolezza Ricce) än någon svensk regering lyckats – och att demokraterna helt enkelt måste välja Obama eller Clinton – eftersom demokraterna måste uppehålla en mer liberal linje än republikanerna: och gissningsvis kommer den som förlorar bli föreslagen som vicepresident. Det är helt enkelt så att det som händer är en logisk utveckling av ett amerikanskt samhälle som mer och mer distanserar sig från femtio- och sextiotalets rasism och där en ny generation väljare helt enkelt har andra preferenser; snarare än ett oväntat genombrott. Pernilla Ohlin faller helt enkelt för sin egen mediedramaturgiska inbilskhet.

Och det här är det som man kan se som baksidan av den utveckling som Dalarnas Tidningar visar när det gäller ledarsidorna: att det hela blir, rätt ytligt och rejält subjektiva krönikor istället för kollektiva texter utifrån ledarredaktionens diskussioner.

Uppdatering: Åsa Linderborg, med sedvanlig anti-kapitalism och anti-USA-argumentation, problematiserar en del men – precis som hos de amerikanska politiska journalister hon kritiserar – så gör hon det på ett rätt ytligt sätt. Samtidigt är hon mer medveten om den mediedramaturgi hon själv är en del av än vad Ohlin riktigt vill erkänna. Pernilla Ohlin är inte heller intresserad av en fortsatt diskussion runt det hon skriver. Hennes mailkonversation avslutas utan några ytterligare argument. Tråkigt, men kanske symptomatiskt för den utarmade journalistik som ledarredaktioner verkar lida av.

Andra bloggar om: Pernilla Ohlin, Dalarnas Tidningar, ledare, amerikansk politik, Hillary Clinton, Barack Obama, demokraterna, presidentval, feminism, rasism, svart, kvinna, mediedramaturgi, Condolezza Ricce