Några anteckningar runt den fascistiska staten

1984 är rena barnleken mot vad regeringen nu försöker skapa genom sina instruktioner för utredaren till datalagringsdirektivet. Rent praktiskt så innebär det att polisen kan begära ut vilket ip-nummer som helst. Oavsett om det finns misstanke om brott eller inte. I princip så är det samma sak som att polisen kan begära att få se din legitimation när som helst och även begära att du genomgår en kroppsbesiktning: även om du bara spatserade på gatan mitt på dagen.
Självklart – det finns ett antal sätt och tekniker att gå runt det hela. Men i grunden handlar det ju om det som Stationsvakt beskriver: önskan om att få vara anonym om man vill det.
Men ingen av oss som följt det hela är förvånade. I den senaste rättegången runt fildelning gjordes utredningen av Antipiratbyrån och som Blogge påpekar så handlar det faktiskt om ett av de mest integritetskränkande tillfällen vi kanske sett:

Bara för någon vecka sedan uppdagades att åklagaren i ett fildelningsmål hade gett en beslagtagen dator till den klagande parten i målet, de kriminella multinationella kartellbolagens paraplyorganisation, som därmed hade fri tillgång till den svarande partens samtliga filer, kanske material som ekonomi, bokföring, privat e-postkommunikation, privata bilder (kanske inklusive privata sexbilder) och andra saker som hör till privatlivet, fritt tillgängligt att rota i för de kriminella multinationella kartellbolagen, kanske i utpressningssyfte (sexvideor, privat kommunikation om arbetet…).

Den bild som börjar att skönjas (som bland annat opassande också mejslar fram) är en polisstat. Det hela bygger på en oerhörd kontrollapparat, en komplex generaliserande möjlighet att kontrollera varenda medborgare utan något annat än misstankar. Det är en polisstat som låter den klagande sidan göra åklagarens jobb, och få tillgång också till “spill”-informationen, vilken den parten inte har någon laglig rätt till men inte heller något lagrum som hindrar den till att använda det till utpressning, ytterligare kartläggning etc.

Själv menar jag att det här bygger på den grundläggande synen om folkhemmet, som nu delas av såväl borgare som socialkommunister: att staten måste ha kontrollen över sina medborgare. Det handlar bara på ytan om brott – i djupet handlar det om samhällsomdaningen som inte är önskvärd från statens sida. Det handlar om den individualisering och som följer av detta: individens vuxenblivande gentemot kollektivet. För att en folkhemsk (pun intended) stat ska kunna finnas måste kontrollen ligga på ett högre plan än att handla om gemensamma överenskommelser mellan individer (enligt teoremet Behind the veil). Staten vill kunna förutsäga individens val, och helst styra dem: genom morot eller med piska om det behövs. I grunden tror jag Bodströmsamhället inte har så mycket med de multinationella bolagens önskan om att skydda sina copyright utan om ett mycket mer genomgripande kontrollbehov. Det som sker är att att staten går från att se varje person som oskyldig tills det motbevisats – av domstol, till det orwellianska att varje person är potentiellt skyldig – och det är upp till den personen att bevisa sin oskuld. Det här ser vi i utvecklingen av såväl datalagringsdirektivet men också i hur våra “trygghetssystem” förändras, där utgångspunkten är att alla fuskar och det är inte längre en rättighet att vara sjuk utan en skyldighet att inte vara det (även om du är det).

Uppdatering: Beta Alfa påpekar också att det nya digitala radiosystemet Rakel, som polisen visserligen haft stora problem med, kommer att än mer innebära att kontrollen över polisen – exempelvis från medierna – kommer att bli svårare om inte omöjlig.

Polisen stänger luckan kring sig själva allt hårdare, som i exemplet med radiosystemet Rakel där medierna nu ställs i en beroendeställning och får lita till polisens välvilja till att berätta vad som hänt.

Det som fascinerar är att i den här frågan så handlar det inte om några politiska gränsdragningar: tittar man igenom opassandes länklista så finns såväl Blogge, jag såväl som Jinge med samtidigt som Mary känner sig skymfad av dem hon ställt sig bakom – och även Svensson från sin vänsterkant påpekar den stora faran. Det handlar om en större fråga: om frihet kontra falsk säkerhet. Och insikten om att en polis som inte längre står till svars för någon blir en fara för det fria ordet.

Uppdatering: Mary fortsätter och gör en bra genomgång av sina ståndpunkter och avslutar med den brännande frågan:

Varför slår inte tidningarna/radio/TV larm – varför håller våra folkvalda så tyst – vaför är det endast i bloggvärlden som man inser faran?

Uppdatering: Först – jag vet inte varför jag inte syns på knuff.se. Jag kanske blivit censurerad av Johan Larsson, vad vet jag.

Nåväl, i en av mina tidigare postningar runt datalagringsdirektivet, som Alliansregeringens förslag uppenbart bygger vidare på, så tipsar YesLove om sin långa och intressanta postning runt vad som händer i Storbrittanien och USA. Och i grunden så är ju även IP-nummer på något sätt kontrollerande av innehållet utan av kopplingarna mellan ip-nummer X och ip-nummer Y, och som YesLove påpekar så är det onekligen ett hot mot förenings-/organisationsfriheten. Icke desto mindre kan man lätt inse att det inte är svårt att i detta se att en utbyggnad av kontrollen, via nyckelordssökningar etc. kan skapa en även innehållsmässig kontroll. Polisens spärregister är inte långt därifrån (läs gärna mina postningar om när polisen försökte kuppa igenom att sätta Pirate Bay på spärrlistan) – exempelvis kan man tänka sig att polisen genom att kontrollera ip-nummer som pingar en spärrad sajt därmed kan börja spana på vem som helst, som råkar leta efter porr, japansk anime (hentai) eller för den delen även bonsaiträd.

Andra om: , , , , , , , //(kommenterande bloggar på knuff)