Läste en artikel i DI Weekend (ännu inte på nätet) där Advokatsamfundets mångåriga ordförande Anne Ramberg i starka ordalag varnar för datalagringsdirektiven och de allmänna försök att omskapa rättssamhället i en hårdare och mindre demokratisk ordning. Bland annat så tar hon upp Oscar Swartz bok Bodströmssamhället som ett bra exempel på hur det öppna samhället måste ifrågasätta människors tro att alla övervakningsdelar är av godo för ett ”tryggare samhälle”. Samma saker tar Swartz själv upp i en postning.

Jag kan uppleva samma vilsna och märkliga syn i många diskussioner: det handlar inte om mig så då är det väl bra att saker förbjuds, övervakas jadajada. Problemet är att varje inskränkning av den personliga integriteten skapar öppningar för ytterligare inskränkningar. Vad är det som säger att en gigantisk databas med allt som medborgaren gör via digitala kanaler inte kan komma att användas på fler sätt än enbart att jaga terrorister? Snarare visar historien att varje ny teknisk övervakning innebär att man utökar användningsområdet. Vad säger att man i slutänden inte helt enkelt kan köpa sig den information man vill ha? Faktiskt ingenting. Varje förstarörelse skapar ett momentum – som en samhällelig Foucaults pendel.

I grunden är problemet att samhället bygger på mer emotion än rationalism. Rädslan innebär att vi emotionellt ser intrång i privatlivet på oss alla som något gott eftersom det då skyddar mot ”det andra” – det generella hotet som inte syns. Problemet är att eftersom det inte syns så är det inte ens säkert att det faktiskt är ett reellt hot. Men för en stat är det alltid intressant att ha så många repressiva möjligheter som möjligt – intresset ligger i statens öga, inte för individens säkerhet. Genom en disruptiv medialisering av verkligheten där emotionerna kommunicerar fortare än rationalism skapas också en känsla av att ”den som har rent mjöl i påsen” aldrig har något att oroa sig för – men det faktum att en stat kan förändra definitionen av såväl mjöl och vad som ska räknas som ”rent” gör att sådana saker måste ske utifrån rationalistiska avvägningar och proportionalitet. Det har vi inte idag. Det stora onda som skapades 9/11 var inte medvetenheten om terrorn utan att Al Quaida skapade incitament för stater att skapa mer repressiva åtgärder mot sina egna medborgare. Terrorism och statens behov av kontroll går ofta hand i hand – det ena skapar möjligheter för det andra. Hur många tror på fullaste allvar att denna databas inte kommer att användas för att jaga torskar? Eller jaga fildelare? Eller jaga ekonomiska brottslingar (inkl. svart arbetskraft och svarta pengar)?

En del kommer säga att det är ett pris vi får betala. Jag menar att vi har ännu inte sett prislappen. Och det kommer att bli ett högt pris – eftersom vi säljer ut ett antal demokratiska kärnvärden. Rädslan säljer bra. Aldrig har så många människor haft larm installerade i sina hus – trots att mängden villainbrott inte ökat1. Aldrig har så många människor varit rädda för att röra sig ute – trots att andelen oprovocerat gatuvåld där offer och gärningsman inte nämnvärt ökat. För det handlar om emotionen och incitamentet om att få trygghet. Och att de myndigheter som dels ska upprätthålla ordningen liksom beslutar om repressiva åtgärder har ett intresse i att uppehålla rädslan hos individen: polisen vill ha mer pengar och mindre regler för sin brottsbekämpning, staten vill ha kontroll över individerna i en digital värld – eftersom där är möjligheterna till fritt utbyte större. Ju större frihet desto större är motrörelsen. Ju större frihet desto mer intressant blir kontrollagendan. En mer komplex global värld innebär större uppfattat behov av att isolera.

För problemet med datalagringsdirektivet är inte bara det faktum att alla våra digitala spår kommer att lagras utan det faktum att medborgare vet att det sker – vilket innebär att yttrandefriheten kringskärs. En högre rättighet för poliser och andra rättsvårdande instanser att bryta mot den personliga respektive en kommersiell integritet innebär en större rädsla för att våga säga eller göra saker som inte har full acceptans från samhället.

Andra bloggar om: Advokatsamfundet, Anne Ramberg, datalagringsdirektivet, Oscar Swartz, rädsla, övervakning, trygghet, inskränkning, personlig integritet, databas, polis, teknik, privatliv, rättighet, rättsvårdande instanser, yttrandefrihet, kommersiell integritet

1. Uppdatering: även om liljeros försöker falsifiera någonting…jag har faktiskt ännu inte kommit på vad [↩]