Det är en hel jävla kennel!

Paret Cederschiöld gläfser som pudlar, i takt med Schenströms efterträdare Nicola Clases indirekt skäller på sin man.
Cederschiölds må vara hi-endmoderater och de många avslöjanden som kommit under Alliansens regeringstid är problematiska utifrån att det rimmar illa med förd politik. Och man blir lite fundersam över ett uttalande som Charlotte Cederschiölds:

Jag fick tipset av en bekant och hoppade på det, förklarar hon. Det är beklagligt. Så ska man inte göra.

Det har pågått i tretton år… Kom igen liksom.

Det är lite samma sak som de lama försök som Stegö de Chilo gjorde att förklara att man “gjort fel”. Men att som opposition försöka att hålla en hög svansföring i frågan om svart arbetskraft och svarta löner känns onekligen lika fånigt1 eftersom det knappast är så att socialdemokrater och andra inom vänstern betalar varenda skattekrona som de ska.

Dock. Det är ett problem för moderaterna. Deras försök att positionera sig som ett nytt arbetarparti innebär att de också, tillsammans med övriga allianspartier (möjligen med centern som ovillig släpande back), håller en hög svansföring när det gäller just “fusk” och att man plockar bort diverse möjligheter för människor både att må bättre och att tjäna en extra hacka. Hela året har i mångt och mycket gått ut på att plocka bort “kryphål” och föra en kamp mot fusk inom såväl arbetslöshetsersättning som socialförsäkringar.

Problemet är att detta helt enkelt utraderas när företrädarna för förd politik väljer att inte följa spelreglerna. Inom varumärkesstrategi pratar vi om tre viktiga delar för att varumärket ska skapa en relation är relevans, tillförlitlighet och att det kommuniceras stringent. Relevansen finns där: även om man många gånger ser att svenska folket inte anser att “fusk” och svartarbete tillhör de värsta sakerna så är svensken ändå oerhört känslig för ekonomiska oegentligheter2. Tillförlitligheten i det hela kräver transparens och att människor upplever att man kan lita på det som sägs: dubbelmoral totalt pulveriserar den delen. Vilket innebär att det är skitsamma hur Reinfeldt och fr a Husmark-Persson försöker att kommunicera de “hårdare tagen” – ingen kommer att anse att det är särskilt troligt att det handlar om allas bästa eller på något sätt känna att det är positivt. Ett varumärke är ett löfte – och Nya Moderaterna har hittills misslyckats med att infria sitt löfte om att det handlar om en ny position, ett nytt arbetarparti.

Vad kan det bero på? Jag tror helt enkelt att man inte fullt ut jobbat igenom alla möjliga krisscenarion innan man sjösatte ompositioneringen. Man valde att utgå från att nyhetens behag av ett moderatparti som står för både lag och ordning men också en mer ljusblå arbetarvänlig politik skulle skydda från mediebevakning. Jag tror också att man utgick ifrån att alla hade förstått vad som krävdes för att ro det här i land. Helt ärligt så börjar man inse att Fredrik Reinfeldt är rätt naiv för att vara en politiker av den här digniteten. Jag tror att han begick felet att utgå från att alla gör sitt bästa och gör gott. För i annat fall är han och ledande moderater inte naiva utan jävligt korkade.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

  1. även om moderaten Catarina Elmsäter-Svärds uttalande om att hon blir trött på att “medierna bara granskar moderater” onekligen känns som goddag yxskaft. Det kan bero på att moderaterna innehar makten. Duh! []
  2. Något jag diskuterade hos PGW när det gällde varför Martha Stewart fortfarande tillhör den amerikanska medieadeln []