En journalist från Medievärlden ringde mig och ville prata om JPA-affären. Utifrån perspektivet att allt blev tvärtom: att JPA ”tvingades” (japp) att stänga sina bloggar.
Jag påpekade krasst att ingen tvingat henne att stänga dem – hon valde själv att stänga dem. Och att jag tyckte det var synd utifrån både ett yttrandefrihetsperspektiv: även de dåliga åsikterna behöver få synas liksom utifrån det faktum att det skapar en historierevisionism, där kritiken mot henne blir hängande i luften då källorna inte finns kvar. Ett känt manér för historierevisionisterna för övrigt: om man säger att X inte har hänt kan man heller inte säga att grupp Y är onda och har en ond ideologi. Då blir kritikernas åsikter hängande i luften. JPA har valt samma metod som Faurisson.
Vidare diskuterade vi den faktiska skillnaden mellan det faktum att Isabella valde, av rädsla och omsorg för sina barn, att tystna efter hot medan JPA valt att tystna eftersom hon inte klarade av att argumentera. Jag påpekade också de flagranta indirekta förtal som JPA gjort mot dem som valde att kritisera henne: att männen skulle vara Isabellas kunder osv.
Idogt försökte han få till någon sorts orättviseaspekt till JPA:s fördel (som jag upplevde det) men jag framhöll att det dels handlade om det specifika fallet men också att det hela har en vikt generellt utifrån det faktum att en journalist som hotar att outa någon förstör mycket för alla andra journalister som mer och mer kommer bli beroende av anonyma källor eftersom EU-lagstiftningen ser ut att inskränka den svenska offentlighetsprincipen.
Sedan kom självklart också att det är ”så hårt på bloggarna”. Jag påpekade att man som enskild person har möjlighet att besvara kritik mycket enklare på en blogg än om den kommer i en tidning. Journalisterna i old media har mycket mer makt och har haft en sorts monopolställning när det gäller att bygga opinion och bilden av en situation (se Janne Josefsson). I JPA-fallet valde hon att inte ta chansen att faktiskt debattera med de personer som var hennes hårdaste kritiker.
Jag påpekade också att jag tycker att alla som ringt henne på telefonen och hållit på att trakassera henne och hennes arbetsepost inte gjort rätt. Bloggopinion ska ske med hjälp av bloggar – inte genom att spränga en mailbox.
Typ så.
Får väl se om det blir något.
Uppdatering: Det blev en rätt mesig artikel (i två versioner). Intressant att han valde att outa mig – trots att jag påpekade att deepedition.com skrivs semianonymt. Snacka om att försöka få vinkeln att överleva… Och att JPA valde ”no comments”-linjen var intressant och lika intressant att hon fortfarande visar att hon inte förstår sig på nya medier.
Uppdatering: Jag tycker det är sjukt att Medievärldens journalist inte sökte upp Isabella. Samtidigt är jag inte speciellt förvånad. Det är en del av samhällets förhånande av prostituerade, och försök att negligera det som inte är comme il faut. Det gläder mig att Isabella deltar i en antologi på norska, med sina erfarenheter.
När det gäller artikeln ovan är det också intressant att skribenten inte med ett ord nämner min kritik av att JPA försökt att diskreditera inte bara Isabella genom att vilja påskina att det är några andra (läs hallickmaffia) som står bakom hennes blogg utan också alla dem som försvarat henne, fr a Studiomannen, genom att försöka insinuera att vi skulle vara kunder till Isabella. Jag påpekade att detta är rent förtal eftersom hon anklagar oss för brott då sexköp i Sverige är olagligt.
Uppdatering: Jag har missat Promemorians postning om det.
Andra bloggar om: Isabella Lund, JPA, Johanna Parikka Altenstedt, prostitution, bloggdrev, yttrandefrihet