Kyrkans mest bajsnödiga biskopar Hagberg, Persenius och Stiglund har skrivit en debattartikel (tipstack TBFKEM) som är ett under av till politisk korrekthet sminkad homofobi. Deras argument håller inte då de väljer att ta en teologisk dogm och göra den till en sorts grundbult. Äktenskapet är från början funktionellt. De väljer att undvika att ta upp hur äktenskap ingicks innan kyrkan dogmatiserade och ritualiserade det. Eftersom deras argumentation, vars syfte är att undvika en samkönad äktenskapsbalk då en sådan dels hotar incitamenten för en majoritet av nuvarande medlemmars medlemsskap och dels slutgiltigt tar bort det sista av teologi ur svensk lagstiftning, då skulle falla ihop som ett korthus.

Att utifrån se den kyrka jag vigdes till tjänst i är som att se ett uråldrigt skepp där kaptenen, istället för att rusta och modernisera, valt att segla det som allt en gång var när det byggdes för flera hundra år sedan. Och alla försöker att hålla det flytande genom att ösa och ösa medan kaptener, rorsmän och andra står vid rodret och förklarar att det enda rätta är ett sånt här skepp.

Deras krokodiltårar över partnerskapets försvinnande är roande då de implicit menar att man hellre ser ett status quo när det gäller juridisk ställning för heterosexuella respektive homosexuella par. Deras rädsla, eller homofobi, är så stor att de undviker det faktum att en könsneutral äktenskapsbalk faktiskt innebär att alla par, oavsett könssammansättning, blir likställda – något som inte skett i partnerskapslagen. De är beredda att offra rättvisa för att behålla en intakt tradition maskerad till teologiska dogmer och väljer att frankt föra fram en åsikt som bygger på skillnad i värdering av olika pars kärlek – för det är det oavsett hur de försöker vrida till det.