Så roande dubbelmoral

SVT:s Aktuellt väljer att missa att övriga medier vänt när det gäller bloggar och kör en “otäckt usch”-vinkel på bloggar i samband med ett inslag om att dömda pedofiler i Ohio måste ha speciella nummerskyltar på sina bilar. Vinkeln på Sverige är att personer som anmälts eller dömts för olika brott blir “uthängda på bloggar”.


(tack Stationsvakt)

Självklart påpekar man förnumstigt att “vanliga medier har mycket starkare regler att hålla sig till”. I studion har man Börje Svensson från Rädda Barnen, som, förutom att förfäras över det amerikanska exemplet samtidigt som han hyllar det svenska tvånget att lämna belastningsuppgifter vid arbetsansökningar, så förfasas han över att personer hängs ut på bloggar. För de kanske inte är dömda. Det han inte förklarar är om han då anser att en webbtjänst som Squill är rätt enligt det sättet att se på saken? Antagligen.

Det är ungefär som Amnestys märkliga handlande gentemot sajten Pedofil.se. De kontaktade sajten för att avkräva att den tog bort länk och logotyp för sin kampanj om yttrandefrihet: Irrepressible. Deras märkliga mailkonversation med sajtadmins finns att läsa hos Thomas Tvivlaren: Amnesty abdikerar från människorättsförsvarets tron. Exempelvis försöker de använda sig av “varumärkeskortet” och någon sorts gammal sunkig “du får inte länka om vi inte ber dig att göra det”:

På er hemsida välkomnar ni personer att länka till egna hemsidor. Vi har inget som helst samarbete med er verksamhet och anser att länken till vår kampanj på er hemsida är missvisande, vi har definitivt inte ‘beställt’ någon länk till Amnesty. Vi har fått starka reaktioner på att ni på detta sätt utnyttjar vårt varumärke och därmed skadar vårt arbete, även om ni inte uppmanar till lagbrott på er hemsida. Vi ber er därför plocka bort länken.

Det är huvudlöst. Amnestys pressekreterare Elisabeth Löfgren väljer att totalt bortse från vad organisationen faktiskt står för. Förutom det så har de faktiskt “beställt” länkningen genom att uppmana alla sajter att lägga upp kampanjbadgen.

If you have a website or blog, help us spread the word and undermine unwarranted censorship by publishing censored material from our database directly onto your site.

Det står ingenstans “except for sites that we don’t think should exist” även om det borde det när man läser Elisabeth Löfgrens “cease or desist”-mail. Hon försöker att koppla ihop det med att Amnesty samarbetar med FN som också står för icke-kränkningar av barn:

Amnesty arbetar för mänskliga rättigheter och agerar när dessa rättigheter kränks. Vårt arbete för de mänskliga rättigheterna är baserat på FN:s Allmänna Förklaring om de mänskliga rättigheterna och det inbegriper i högsta grad även barns rätt att inte utsättas för övergrepp eller kränkningar.

Problemet för Amnesty är helt enkelt att sajten som de hävdar ska “utsätta barn för övergrepp och kränkningar” inte gör det. Om nu inte tankar plötsligt blivit förbjudna. Löfgren rullar vidare och lyckas trassla till det genom att skriva:

Vår kampanj “irrepressible” handlar heller inte om pedofili.

Så kampanjen handlar om att Kina inte ska vara kommunistiskt? Att USA inte ska politiskt förändra sina lagar?

Att organisationen väljer en sån politiskt korrekt väg gör en fundersam om de faktiskt är intresserade av yttrandefrihet per se eller bara yttrandefrihet för såna saker som är comme il faut enligt någon sorts allmän synpunkt.

För att använda Amnesty Internationals egen terminologi, är det inte ett allvarligt tecken på selektivitet att inte värna även pedofilers yttrandefrihet? Är just detta möjligtvis ett tillfälle då Amnestys intressen prioriteras framför dess principer om yttrandefrihet då av moralpanik färgade människor tillåts definiera vad som är rätt och fel?

Thomas berättar också i postningen Amnesty giljotinerar sig själva att Amnesty uppenbarligen valt ett moderationssätt på sin user generated-skicka-in goda/dåliga nyheter om yttrandefrihet – den direktcensurerar saker som någon klickar på för att flagga för moderation. De försvinner.

Förutom den utmärkta postning Blogge gör om hur Amnesty uppenbarligen fallit offer för en sorts drevopinionism så upplever jag att både Amnesty och Rädda Barnen hamnar i en situation som knappast är bra för deras förtroende som organisationer för att skydda det som de säger sig skydda. De hamnar, genom både sitt behov av medierna och behov av olika länders goda vilja, i en situation där behoven får lov att korrumpera idealen. De väljer att selektivt stödja vissa saker och sedan välja bort sådant som är mindre bekvämt att skydda – även om detta faktiskt går under deras portalparagrafer. När organisationer plötsligt blir beroende av maktens goda vilja så innebär det att organisationerna måste välja bort delar av vad man står för.

Detta mycket relativistiska MO är inte underligt. Och inte nödvändigtvis fel om man erkänner det. Vilket inte görs – eftersom det skulle innebära att varumärkets kärna visar sig inte vara så absolut och allomfattande som det kommuniceras. Och istället väljer man rätt så totalitära handlingar för att skydda denna myt om varumärket och sin organisations absoluta förträfflighet (och autonomi).

Inkonsekvens är mänskligt. Men när personer som säger sig stå för något gott väljer att vara inkonsekventa när det gäller mänskliga rättigheter så skrämmer det mig lite. För min del kan inte sådana saker handhas på ett instrumentellt sätt utan bör stå över saker som relativistiska taktiska val. Måhända naivt (vilket för min del är positivt om jag har någon naivitet kvar i min cyniska själ) men enligt mig en grundbult för att inte demokrati ska bli ett totalt spel för gallerierna.

Disclaimer: Diskussionen om Amnesty är inte ny utan länkarna har legat ett tag i en draft med namn “Vem ska man tro på” i väntan på en vinkel att använda dem i. Rädda Barnens Börje Svensson gav mig den.

Andra om: , , , , , , , , , , ,