Louise är så otroligt bra i sin postning En ny vecka randas – ska DN praktisera liberal ryggrad eller ej? (alla citat är från denna postning).

”Ni talar inte för horan” sägs till de som försöker sig på att diskutera det kritiskt och så avfärdas man enkelt, ”men du är ju anonym” får horan höra när hon kommer igenom, eller om hon (ja, vi pratar om hon) talar i eget namn och säger sig vara ”lycklig” att ”du talar inte för andra horor”, och så vidare. Horan är med andra ord omöjlig att inkludera, och det förklarar också varför övriga faktiskt någorlunda kommer till tals.

Om man räknar in vad jag skrev om det indireka marknadsförbud som en prostituerad utsätts för trots en legal verksamhet tillsammans med Louise P:s lysande sammandrag av den paradox media- (något Blogge förtjänstfullt bevisar här där han också gör det jobb som journalister borde göra) och politisk debatt skapar för att exkludera människan bakom ordet ”hora” så inser man ganska snart att man valt att försöka på en odemokratisk väg faktiskt förbjuda sexhandel fullt ut. Och det hela ser helt enkelt ut som ett konsensus, vilket gör att socialdemokraterna kan skriva att ”vi vill inte legalisera prostitution”:

Att filtrera på ett sätt att det ger intryck av konsensus i en politisk fråga är att lura sina läsare. Det är anti-tesen till ett demokratiskt och allsidigt samtal, ett samtal, en dialog, en belysning av olika sidor som tar sig tid att lyssna på olika sidor och som givetvis också tillåter det.

Hon tar sedan upp det som DN står för – deras portalformulering runt sitt varumärke och sin journalistiska grund. En samling paragrafer som utifrån den senaste tidens diskussioner såväl om polisens odemokratiska sätt att hantera spärrlistan för barnporr som DN:s val att censurera Isabella visar sig ha rätt lite med verkligheten att göra. För det är ju precis som Louise säger (och som jag försökt förklara gentemot argumenten att ”DN har rätt att censurera sitt Twingly”):

Så Muhammadkarikatyrer i all ära, det är förstås illa, men ordar man om det måste man moraliskt sett också orda om Isabella Lund. Man kan inte välja bara det något så när behagliga. Det har påpekats två gånger denna sommar att allt för många selekterar vad som är värt att ta strid för när det gäller yttrandefrihet.

På nåt sätt känns det som om den svenska bloggosfären de senaste veckorna äntligen börjat att verkligen fungera som den watchdog, som det medborgarjournalistiska externalmedia som vi så länge diskuterat. Schulmans och modebloggarna får vara hur stora de vill – i slutänden är det vad som faktiskt sker och impacten det kan komma att ge som räknas. Den rädsla som man sett hos traditionella medier under bloggosfärens framväxt: där man först försöker att förlöjliga bloggar, sedan förminska dem och till sist demonisera bloggen generellt är verklig och nu börjar det slå tillbaka. På riktigt.

Uppdatering: Visar egentligen inte det här på att den mediala verkligheten och opinionens verklighet dansar i otakt?